Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
namn och sin heder, och af den qvinna, hvilken han bedragit
på sin kärlek. Att begära det denna impuls skulle komma
inifrån honom sjelf är en orimlighet, då man betänker vanans
makt öfver menniskan.
Man har emellertid, med ett tvifvel på grundligheten af
den förändring styckets hufvudperson genomgår, velat påstå
att hans straff icke står i något rimligt förhållande till hans
förvillelser. Men hvad är straffet, om det icke ytterst afser
endast den felandes upprättelse? Och på uppriktigheten af
denna kan ingen här tvifla, ty redan långt innan följderna af
det brott, Bernick står färdig att låta föröfvas, hota att falla
tillbaka på hans eget hufvud och krossa hans stoltaste
framtidsdrömmar, har tanken på det brottsliga i hans ställning och
i hans handlingssätt gripit honom. Detta underhandlande med
samvetet, som börjar redan i andra akten och så ypperligt
målas i scenerna med Aune och med adjunkten, visar detta mer
än väl. Och när han sedan har segrat öfver en falsk fåfänga
och i sanningen återfunnit sin egen bättre natur, hvem kan
väl då tvifla på att han ju icke skall blifva qvar i sanningen.
Sanningen är det mål, till hvilket Ibsen liksom hans store
landsman och skaldefrände vill leda sin samtid. Björnson
ropar också på sanningen. Vid den fest, som för någon tid
sedan gafs för honom i Kristiania, gaf han t. ex. oförtydbart
uttryck åt detta sitt sträfvande, och man kan vara fullkomligt
öfvertygad att hvad han då yttrade, kom ur hans innersta
hjerta; svårare kan väl nämligen ställningen knappast vara för
konsul Bernick, då han för sina bedragne medborgare blottar
de orena bevekelsegrunderna för allt sitt görande och låtande,
än hvad den var för Björnson, då han nödgades erkänna att
till och med den norske bonden, hvilken han dock alltid
visat sig så högt älska, och med hvilken han så ofta stält sig
solidarisk, i sitt jemförelsevis obesmittade naturlif brister i
sanningen. Båda skalderne vilja föra till sanningen och för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
