Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
dra henne som overksam åskådarinna, om han icke skulle låta
henne gå under. När qvinnorna förut hos Ibsen velat gripa
in i händelsernas gång, har det alltid blifvit deras egen och
deras önskningsmåls bane (Inger Gyldenlöve, Hjördis), och när
de hänsjunkit i försagd overksamhet, har detta, som naturligt
varit, icke heller kunnat skapa deras lycka (Eline, Dagny,
Agnes). Ibsen stod i detta afseende då på samma ståndpunkt
som den, hvilken Björnson ännu i sina sednaste arbeten i viss
mån intager.
Sammanfatta vi nu de antydningar, vi här sökt lemna om
det förevarande dramats karaktär och betydelse, så finna vi,
att skalden, lemnande sin hittills intagna enbart kritiska
ståndpunkt, här medgifver möjligheten af en samfundets utveckling
till det bättre och på samma gång visar att förbättringens
vilkor finnes inom menniskan sjelf; han målar oss en framtid,
sådan vi kunna ernå den, endast vi sjelfve arbeta på att blifva
den värdige. Men inom hvarje tidehvarf, huru bundna än
dess menniskor må vara af de förhållanden, som äro, rör sig
och lefver alltid en trängtan just mot denna framtida
utveckling, hvilket här förklarar det djupa intryck Ibsens skådespel,
läst eller sedt från scenen, utöfvar på läsaren eller åskådaren.
Vi drifvas af ett behof att lära känna de framtiden ledande
idéer, som skalden här anticiperat, och detta behof, denna
trängtan skall helt säkert också gifva skådespelet en högre,
man kunde gerna säga praktisk, betydelse ända till den dag
kommer, då profetiorna gå i uppfyllelse. Det är genom
sådana stycken skådebanan öfvar en i ordets egentliga mening
uppfostrande verksamhet, hvarför de heller aldrig böra der
saknas. Ibsen, sjelf från sin tidigaste ungdom nära bekant
med scenen både såsom författare och ledare, är också kanske
mera än de fleste, som i våra dagar skrifva för teatern,
lämpad för en sådan uppfostrande verksamhet. Konsten att kläda
de stora tankarne i den mest anslående formen känner han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
