Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.163
Hon var utmattad, han såg det. Han lade henne sakta
ned på bädden och satte sig på den låga stolen bredvid henne.
»Honofine», sade han efter en stund. »Detta är ett
förfärande ögonblick. Förmår du att svara mig. Du sade att
du ville bekänna att du älskat–hvem har du då älskat?»
Hon teg. En skär rodnad bredde sig öfver henne.
»När det icke var honom, o, hvem var det då?»
»Anar du det icke». Han såg orden snarare än han hörde
dem. »Tror du jag kunde stå vid altaret med en mened på
mina läppar.»
»O Gud, det var då mig b
Blodet störtade med våldsam fart till hans hjerta. Han
föll ned på golfvet bredvid hennes bädd och lade hufvudet
på kudden invid hennes.
»Honorine», mumlade han, »denna glädje och denna smärta
spränga mitt bröst. Ah, du måste lefva, jag skall strida med
döden sjelf om min brud. Nu är du min. O, Jubel!
Honorine! Älskade, tillbedda! Vi hafva ju allt för att vara lyckliga.
Ack, släpp in solen hit att se på oss. Låt luften komma och
susa omkring oss. Låt foglarne komma och sjunga för oss,
om vår, om vår och kärlek. Hvarför är här så mörkt och
qväft? Res dig min älskade. Du förmår ej nu — men i
morgon. Jag skall bära dig fram till dager, till ljus och lycka.
Jag har styrka och kraft och helsa. Jag skall taga af mitt
och gifva dig. Ser du icke, älskade, hur det blomstrar
omkring oss, nya herrliga vårdofter. Ser du ej hur lifvet strålar
i morgonglans. Honorine, du har lidit — jag har kanhända
också lidit, jag tror det var många år — jag vet ej — jag har
glömt det. Detta enda ögonblick har utplånat till och med
hågkomsten deraf. Men du blir så blek, min käraste. Jag
talar för mycket, och jag lan icke vara tyst.» Han lutade
hufvudet ned i kuddarne, hvarpå hon hvilade.
Tidskrift för Hemmet. 20:de årg. 3se häftet. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
