- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Tjugonde årgången. 1878 /
183

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.183

med lefvande växter —• det var tomt. Ljus brunno ibland
blomstergrupperna. De stannade.

»Då du vaknar i morgon, Antonia, är jag borta. Jag
måste resa.»

»Så hastigt! Ar det något sorgligt? — Er syster?»

»Se hit», sade han. »Ser du, om jag gör så här», och han
förde fingret hastigt genom lågan på det närmast brinnande
ljuset, »då gör det ingenting. Men gör jag så», öch han höll
sitt (inger stilla några sekunder midt i lågan, »då svider det,
och såret kan måhända aldrig läkas.»

Färgen sjönk på hennes kinder, då hon betraktade honom
med undran och förskräckelse i sin blick.

»Ibland», fortfor han, talande fort och med dämpad röst,
»ibland tänker jag att vi två skulle vara starka nog att stå
tillsammans gent emot en hcl verld, kämpande för våra
idealer. Antonia, hvarför blir du så blek, hvarför darrar du så?
Tror du jag ville kasta en enda skugga öfver din ungdom?
Jag flyr ju — ty jag vet ej hvad jag har att bjuda dig. Det
går ej så lätt för mig, som för din Amiral. Jag måste pröfva

mig sjelf, Antonia. Men om jag kommer åter–o min

vän! Emellertid var glad, var glad. Plocka lugnt ditt
ungdoms lifs rosor och hoppas, min Antonia, som jag. Farväl.»
Han gick.

Hon kände en sammanpressning kring hjertat, som om
hon skulle qväfvas. Hon gick några gånger fram och tillbaka
i det lilla rummet. Ljusen brunno, blomstren doftade, den
aflägsna musiken ljörl svagt. Hon visste icke, der hon vred
sina händer, hur hon hade behandlat sin spetsnäsduk, förr än
hon märkte några lätta, tunna trasor vid sina fötter. Det var
det enda synliga spåret, af hvad som tilldragit sig i det
»förtjusande lilla arkadien», som en löjtnant ögonblicket derefter
kallade det för trollande blomsterrummet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:22:09 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1878/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free