Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.238
»Hvad skulle det vara om inte brefbäraren, det kan jag
just undra? Vet inte hela grannskapet åf, att frun väntar son
sin hem i dag, och hvem ville väl då störa?»
Brefvet kom; det var Hugos handstil, och när det
öppnades, befans ett porträtt ligga i kuvertet. Han hade nu ej
skickat något sådant på fem år, han ville ej, var det enda
skäl, han angaf; »han hade förändrats så mycket, och han
önskade helst, att modern skulle föreställa sig honom såsom
fordom, ty hans inre hade ej förändrats, och finge hon se hans
förändrade yttre, kunde hon lätt bilda sig en vrång
föreställning om hans inre.» Det var derför som Malla med en lätt
förklarlig hast befaldes att springa efter glasögonen i bibeln.
Glasögonen påsattes, och den första blicken kastades på
porträttet. O himmel, kunde hon tro sina ögon! En så stor
förändring hade hennes Hugo undergått, att hon, trots
moders-ögats beprisade skarpsynthet, väl knappast utan föregående
underrättelse hade känt igen honom, då hon nu skulle
mottaga honom. En förändring, visst icke till det sämre, och hur
kunde hon också begära, att de tio åren skulle qvarlemnat
de barnarenä dragen, det veka uttrycket, den klara blickens
skälmskhet; de hade af nött och bortslipat detta, det var allt
sammans, och hade hon rätt att vänta något annat? 1 stället
blickade emot henne ett distingveradt, kanske för
distingve-radt utseende; benan midt i pannan -— comme il fant;
buskiga, djerft tecknade ögonbryn, ögat skarpt, en kanske något
hånfull dragning på öfverläppen, som icke illa klädde, allt
sqvallrade om ett skarpt förstånd och en personlighet, som
kände sitt värde och egde blick för sin fördel.
De båda gamla qvinnorna stodo der bredvid hvarandra;
ingendera var belåten, och modern hade ej långt till tårar.
Malla bröt tystnaden.
»Kan någon nu säga», sade hon med ett försök att vara
munter, »att inte pojken ha vurti’ herre, det kan jag just un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
