Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.258
träffa hvilken tid som hälst. Och med sitt praktiska skaplynne,
sin långt utvecklade humanism har hon ock sökt sprida detta
sitt vetande och göra det fruktbart för de djupa lederna. Ej
häller saknar vår tid känslan för det eviga och gudomliga,
detta visa de mäktiga religiösa rörelserna i vår tid, äfven i sitt
urartande. Men hvad vår tid saknar, det, hvars frånvaro
bringar så många, äfven af hennes bästa söner på fall, det är tron
på det öfversinliga. Jag menar nu icke tron på den eller den
för århundraden sedan af menniskor formulerade dogmen, den
eller den fäderneärfda seden, det eller det lagstadgandet. Detta
är jemförelsevis en obetydlighet. Jag syftar icke häller på
vår tids obenägenhet för auktoritet och tradition i allmänhet
— äfven detta är en sak af underordnad vigt och betydelse.
Nej, det gifves ett tvifvel, djupare än allt detta, ett tvifvel,
soin väl för den enskilde och för slägtet kan vara ett
nödvändigt genomgångsstadium, men vid hvilket dock ingendera bör
stanna. Jag menar tviflet — nej icke tviflet, utan misströstan,
misströstan om det godas makt och stundande seger,
misströstan om menniskans höga bestämmelse icke blott för detta
lifvet-, utan ock för evigheten. I allmänhet är det i våra dagar
sällsynt, att- en menniska vill våga och offra något för sin tro.
Sällan ser man t. o. m. en menniska med sitt fulla förtroende
öfverlemna sig åt en annan menniska. Äfven om sin kallelse,
sin duglighet i lifvets serskilda värf misströstar man.
Otill-fredsstäld med andens inre vitnesbörd söker man, der
förståndet ej gifver tillräcklig ledning, med förkärlek det yttre och
handgripliga såsom stöd för sin öfvertygelse och sin vilja. Det
är väl icke första gången, detta kan sägas om en i religiöst
afseende i sitt innersta djup söndersliten tidsålder (Matth. 16:
1—4. Joh. 20: 29), men vi misstaga oss säkert icke, om vi
påstå, att det’ är i hög grad utmärkande för samtiden. Deraf
kastningarna mellan ett vekt, ofta svärmiskt och fanatiskt
känslosvall och tankens flygt inom de döda abstraktionernas kalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
