Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.294
väldiga sorgspel »Fru Inger til Östråt» hade nämligen redan mer än
tjugo år varit tillgängligt i tryck, innan det korn att på ett värdigt
sätt föreställas i vår hufvudstad. Henrik Ibsen fick länge nöja sig
med att på vår första skådebana vara företrädd ensamt af komedien
»De unges förbund», hvilken, huru odeladt erkännande man än måste
gifva dess mönstergilla planläggning och det mästerligt qvicka
replikskiftet deri, dock näppeligen torde komma att räknas med bland
de stycken, till hvilka i en framtid hänsyn först kommer att tagas,
då domen fälles öfver den norske skalden som skådespelsförfattare.
Slutligen kom man sig emellertid för ett par år sedan före med att
upptaga »Hærmendene på Helgeland», och under senaste spelåret
hade förhållandena ändrat sig ända derhän, att ibsens namn
obestridligen var det mest betydande på bela spellistan, i det »Fru Inger
till Ostråt» och »Samhällets pelare» sammanlagdt gåfvos 53 gånger,
det sist nämnda stycket ensamt mer än dubbelt så många gånger som
något annat stycke under samma spelår.
Alstren af Ibsens tidigare verksamhet som skådespelsförfattare,
bland hvilka man ju äfven har att räkna »Fru Inger til Östråt»,
hafva visserligen icke i sig något lockande för dem, som främst älska
salongspoesi och känslosamma familj-idyller, och må hända låg deri
en orsak till att man så länge drog sig för att uppföra något bland
dem. De stamma alla hän från den känsloriktning hos skalden, i
hvilken han, som vi redan förut en gång här påpekat, med ädel
ungdomlig vrede nästan kunde sägas söka striden för stridens egen skull.
Då skydde han icke ens att måla de vildaste lidelser, endast deras
utbrott ledde till stordåd, som kunde ställas till helsosam motsättning
mot en försoffad samtids veklighet. Detta gick till och med så långt,
att man, då man nu betraktar de personligheter, han vid denna tid
skapat, nästan tycker sig höra dem alla bekänna sin brottslighet med
samma ord, som i »Gildet på Solhoug» ljuder från Margits läppar,
då vid Gudmunds återkomst tanken på att rödja ur vägen den svage
maken först uppstår hos henne:
»Hvad for en fristende, koglende magt
Er der dog ikke i synden lagt!
Mig tykkes den lykke vinder i priis,
Som maa kjöbes med blod, med min sjæls forliis».
I dessa ord tolkar denna djupt olyckliga qvinna, hvad som rör
sig i hennes själs innersta, och samma vilda trängtan till lidelsernas
fullbordande i handling tycker man sig äfven förnimma bos nästan
alla skaldens handlande personér från denna tid. Ofta händer det
härvid, att då Ibsen vill måla brottet och visa, hurusom till och med
i det kan finnas den storslagenhet, efter hvilken han förgäfves söker
hos sin samtid, och betingelser icke linnas för handen att kunna
låta brottsligheten tänkas framgå ur personernas eget inre, han då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
