Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.298
kan sägas uppträda akut vid vissa tider. Så skall ju t. ex. tiden
närmast efter den, då Goethe först med sin »Leiden des jungen
Werthers» upprörde sin samtids känslofulla sinnen, hafva varit en sådan
den öfverhandtagande sjelfmordsepidemiens tid, och liknande
företeelser lära äfven vid andra tillfällen hafva visat sig. För närvarande
tyckas vi sålunda stå gent emot en liknande epidemi, och det är den,
»Sjelfraordets» författare, sjelf läkare, sökt följa och iakttaga, ehuru
han nästan kan sägas framlägga sina iakttagelser mera som fysiolog
än som psykolog. Detta i förening med de mer än rimligt långa
resonement, af hvilka författaren ansett nödigt att låta den redan i
och för sig nog tröga handlingen beledsagas, samt det orimliga i
styckets fabel och det stillösa i dess tudelning genom en mellantid
af tjugo år, som alldeles öfverhoppas, gör emellertid, att åskådaren
aldrig kan få något verkligt intresse för skildringen i dess helhet.
Hvad som inför vår allmänhet räddade stycket, var väl således vid
sidan om den lätt förklarliga nyfikenheten öfver det ovanliga i
ämnet hufvudsakligast utförandet, som i fråga om de större rolerna
verkligen var förträffligt. Så uppburo herr Elmlund och fru Hwasser,
och äfven herr Thegerström och fru A. Kinmanson, sina olika roler
på ett i allo godt, delvis förträffligt sätt. En synnerligen intressant
företeelse i raden af de i detta stycke uppträdande var äfven det unga
konstnärsämne, som, tillfälligtvis förflyttad från elevskolan, hade fått
till uppgift att i styckets sista afdelning spela Glotilde, sjelfmördarens
dotter. Fröken Zetterberg lät här ana anlag, hvilka, rätt utvecklade
och med ärligt arbete å hennes sida, böra kunna göra henne till en
skådespelerska i dettn ord bästa mening. Hennes förnämsta styrka
ligger icke i denna yttre fägring, som sä lätt drager intresset ifrån der
det böra vara, men hennes ansigte är deremot mäktigt af en ovanlig
uttrycksfullhet, hvartill kommer ett synnerligen själfullt föredrag och
ett osökt behag i rörelserna, hvilket allt torde berättiga till de bästa
förhoppningar för hennes framtid.
Efter bloddrypande historiska dramer och realistiska tids- och
sedemålningar kunde man väl anse sig till omvexling behöfva något
af mera rent lyriskt poetiskt slag, och ett sådant stycke förvärfvades
äfven åt de kunglige teatrarnes spellista genom upptagandet af
professor Molbecks »Ambrosius», ett val, som visst icke var bland de
sämre, som kuride göras. Man kan visserligen mot detta stycke
anmärka vissa brister i bygnaden och en nog stor matthet i
handlingen, för att den rätt skulle kunna utfylla fyra bela akter, af hvilka
den sista till och med är delad i två afdelningar, men å andra sidan
kan man heller icke förneka, att detta ju mer än uppväges af den
skära poesi, som hvilar öfver det hela, den fina anordningen af flere
scener och dessutom många andra företräden, hvilka alla tala om
författarens nära bekantskap med sitt ämne och med skådebanan i
allmänhet. Äfven upplösningen måste betraktas såsom fullt rättvis,
huru otillfredsställande den än kan synas för medlidsamme själar; en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
