Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.301
afseenden öfverlägsna förmåga torde man dock kunna våga påstå, att
det icke är i roler sådana som Johannas, hon får anses hafva sin
förnämsta styrka. Särskildt kunde man här icke undgå att märka
hennes saknad af den naivetet, utan hvilken divinationen alltid måste
förekomma vår tids menniskor som en omöjlighet. I alla händelser
torde det dock kunna tagas för afgjordt, att det endast var fröken
Åbergs uppträdande och den gunst, hon sedan länge njuter hos
allmänheten, som kunde rädda stycket, ty rolbesättningen i öfrigt var
med ett par lysande undantag mer än lofligt tarflig och
iscensättningen icke heller sådan, som man kunnat hafva skäl att önska den.
Till slut erinra vi om den efterlängtade reprisen af Edv.
Bäckströms »Dagvard Frey», det yppersta större skådespel den svenska
dramatiken på långliga tider haft att uppvisa och hvilket äfven nu
skänkte åskådaren en ren poetisk njutning. Allmänt uttalades dock
den önskan, att under följande speltermin Runa mors rol måtte
åtminstone vexelvis återtagas af dess första mästerliga tolkarinna, fru
Hwasser.
A— Sir—,
35, Hustrun till sin man,
Bearbetning från engelskan.
Som ung du tog mig, Wilhelm, till ditt hjerta, och ditt hem;
Din sorg, din glädje «— ack! med dig jag skulle dela dem.
Så säg mig nu om någonsin min dyra pligt jag svek
Och klagade när glädjens mod ifrån din panna vek.
O nej! med dig jag hellre grät än med de andra log;
Var du för verlden intet, min du var och det var nog.
Med dig vår hydda blef ett slott, en läcker spis mitt bröd,
Ditt leende mitt solsken var, som sång din stämma ljöd,
Och när du sof, jag såg på dig med tårfyld blick ännu
Och bad: »O Gud, de armes värn, beskydda honom Du!
Han rastlöst sträfvar dag för dag, och kraft och helsa går,
Var honom nådig, Herre! Blott af Dig han styrka får!»
Men när då sömnen ändligt kom och trötta ögat lyckts,
Hur ofta har af barnets gråt jag ej ur slummern ryckts;
Jag till mitt bröst den späde tog, som hvilan från mig dref,
. Men ban var ju en del af dig och mödan lätt mig blef.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
