Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
tyranniska väsende, hvilket tilltog, i mån som hennes åtrå att
blifva fru i huset strandade.
Beata hade fått en efter den tidens anspråk särdeles god
uppfostran. Hon måste visserligen tillkämpa sig sina
kunskaper under de mest vidriga omständigheter, men hon härdade
i detta, som i allt annat, troget ut; och hon hade dock en
tröst, som under alla svårigheter uppehöll och stärkte hennes
mod, och det var hennes vänskap för och gryende kärlek till
Erik Thorbjörnson, en gosse, som bodde i samma hus och som
tycktes fått gåfvan att upptäcka hennes hjertas fördolda
skatter och alldeles se bort från bristerna i hennes yttre. Hon
hade nämligen genom en olyckshändelse blifvit enögd. De
växte upp tillsammans, och att de någonsin skulle skiljas, det
föll dem ingendera in. Men den dagen kom ändå. Mamsell
Sara hade sina skäl — och det blef omsider beslutadt, att Beata
skulle bort och blifva gouvernante. Då för tiden var detta
helt annat än nu, och mången natt vätte den unga flickan sin
kudde med sina tårar. Ilon afgudade sin fader, och hon
älskade sin Erik, och stället, dit hon skulle, låg mycket långt
bort. Det fanns inga järnvägar då eller snabba ångbåtar, som
förkortade afstånden, och hvad var för henne lidandet i
hemmet mot det, att vara tillsammans med dam hon älskade.
Afskedet kom. »Om sex år blir jag jägmästare och får ett
litet boställe, och då Beata — hålle då dig fast, den som kan,»
sade Erik hurtigt och omfamnade henne, men hon kände huru
fuktig han var om kinden. Derefter kom turen till fadern.
»Pappa,» snyftade Beata med hufvudet vid hans bröst, »du
tror väl inte, om man talar ondt om mig.»
»Jag tror ingenting,» sade den gamle mannen sakta och
förskräckt, »jag bara önskar, att du vore sex år igen, och att
vi vore ensamma vi två, min egen snälla flicka och jag.»
Och derpå reste hon.
Efter sex år kom hon igen för att helsa på, eller derför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
