Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
henne. Hon eger ingen i verlden mer än mig. Jag har henne
på mitt ansvar. Om jag inte får taga henne med mig, så kan
jag inte komma.»
»Taga henne med till vårt lilla fridfulla hem. Nej, pass
vackert. Har hon icke pinat dig nog under alla dessa år
kanhända? Det finnes ju ett borgerskapets epkhus i staden, om
jag icke minnes orätt.»
»Men jag kan inte, Erik,» sade hon, »jag kunde inte sitta
vid brasan med dig och veta henne ligga der i kyla och drag.
Jag kunde icke äta af vår goda mat och veta henne svälta på
de eländiga smulor, entreprenören ger dem. Bed mig icke
—-jag kan icke,» och den stackars varelsen vred sina händer
utan att hon märkte det, så att det knakade i knogarne.
Då lian tigande vände sig bort, tog hon dock mod till sig.
»Om du ville låta henne följa oss — du skulle icke veta
om något obehag derutaf. Jag skulle vara så lycklig, ty jag
är pligtig att vårda henne till det sista.»
Men i detsamma rann det henne i sinnet, huru hon just i
tanke på sin pligt att tjena henne hade infört henne i ett
annat hem, hvars hela trefnad derigenom blifvit förstörd och
der offret blifvit icke endast hon sjelf utan ock hennes
stackars fader. Derför förblef hon tyst, då Erik harmsen sade:
»Det vet jag visst! Du har ingen pligt mot henne, som
icke kan fyllas af en annan. Till oss får hon alldeles icke
komma, och jag ser nog, hur det är. Du begagnar gumman
till förevändning; saken är, att du aldrig älskat mig.»
Och så gick han och satte sig i skjutskärran och reste sina
trettio mil hem till sitt boställe i.gen
Efter den dagen blef Beata mycket tyst. I femton år
var hon som om hon varit förstummad utom mot faster Sara,
ty till henne hade hon alltid vänliga och hjertliga ord, och
det föreföll, som om hela hennes hjertas ömhet sökt sitt
föremål i den vresiga och sjelfviska gumman; men ändtligen —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
