Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•186
men föll aldrig helt samman med en panteistisk naturdyrkan.
Guds högsta uppenbarelse var för henne menniskoanden, mon
»hvarken sten eller träd kunde röra menniskans sinne, om de icke
vore af samma väsen som hon sjelf, en del af hennes själ», säger
hon. Hennes poesi ställer alltid naturen i gemenskap med
menniskan, ej så, att hon likt Shelley ombildar naturen till
menskliga gestalter, utan så, att hon inordnar den under
menniskoandens yttringar och ger den en innerlig samkänsla med dessa.
Genom tron på menniskans gudomliga natur fick hvarje
menniska för henne ett värde, som greken blott tillerkände
den sköna och visa menniskan; genom samma tro gaf hon
den »naturliga menniskan» den höghet, som teologien från
tager henne. »God is there full in nature» säger hon om
födelsen; Guds väsen ler i barnets leende, bor i den
kärlek, som drager mannens och qvinnans hjertan till
hvarandra, blickar ur moderns ögon, lefver i hjeltemodet, i
sjelf-uppoffringen, i arbetet, i ungdomens lifsglädje, i folkens
frihetssträfvanden, hvilka »skälfva af Guds eget lif»; »menniskans
sanna mått är en engels» och hennes väsens krafter äro
outtömliga. »Hvarje man har i sig möjligheten af en hjelte»;
hvarje sanningssökare i »naturens eget ljus» en ledning till
sanningen; »konsten klättrar barnalikt upp till Gud
fadersknä», och »skaldens vingslag träffa himlens portar». Enligt
henne utvecklas natur- och menniskolifvet »gradvis från det
naturliga till det andliga», ur ett oförstörbart gudomligt anlag
efter en lagbunden plan, till likhet med sin eviga urbild, af
hvilken allt jordiskt är sinnebilden. I detta afseende röjer
hon likhet med Swedenborg, af hvilkens mystik Stedman
anser henne i viss mån påverkad, men hos E. B. B.
fins ej spår af Swedenborgs poesifattiga »hieroglyf-grammatik»,
som Emerson kallar hans korrespondenslära; hos henne är
denna tanke endast skaldens aning: att lifvet är skuggan af
evighetens gestalt. Skalden — icke presten, icke tänkaren —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
