Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•187
var enligt henne den, som främst »skulle gifva mensklig
mening åt dessa jordiska sinnebilder».
Hvarje dikt, hvarje konstskapelse är i Guds hägn, så att
cj en bokstaf deraf förgås, förr än »it does touch and teach
Ilis world’s deep heart» och skaldens, konstnärens, tänkarens
; arbete är städse religion, ett andens samlif med dess ursprung.
[ Detta samlif, som på jorden fortsätter en föruttillvaro, skall i
evighet stegras och allt jordiskt skönt, godt och sant, —
lidel-|sen lika väl som heligheten, konsten framförallt — äro medel
att på en gång egga och stilla vår längtan efter
fullkomlig-[ heten, en längtan som aldrig får somna och aldrig förtvifla.
E. B. B. skref sjelf nästan aldrig religiös poesi, men hon skref
[ all sin poesi i samma sinnesstämning, som den i hvilken andra
bedja, och när hennes dikt någon gång har en omedelbart
re-[ ligiös stämning, som t. ex. »The Sleep» — denna fulländadt
sköna dödspsalm, hvilken en gång hörd stannar som minnet
af en välsignelse — är det aldrig en ny ställning hennes
[själ intar; hon samlar sig icke till en särskild andakt: hon
drager blott ett djupare andedrag af den lifsluft hon andas.
Ilon hyllade emellertid, trots denna grundlikhet med
romantikens djupaste väsen, ingen romantisk lära om
skaldeingifvel-sen, som gudomligt-mystisk; ingifvelsen var för henne helt
enkelt stegringen af en sann naturlig lidelse, och dess siarkraft
berodde på menniskosjälens frändskap med det eviga förnuftet.
Ej heller ljöd i hennes sång romantikens klagande hemlängtan
till ett förloradt paradis; hon kände sig hemma när hon sjöng,
och såg icke tillbaka utan framåt, till »den himmel sången på
jorden förebildar». »Hvad man än må säga om verlden», yttrar
hennes Aurora, »försmå dock trastarne ej att sjunga i den»,
och dessa trastar sjunga i hela E. B. B:s diktning med ett
aldrig förstummadt jubel.
Det fanns heller icke något skäl hvarföre de skulle
tystnat, äfven sedan hennes antika lifsåskådning blifvit fördjupad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
