Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•224
frid kan finnas. Hon jäfvar sanningen af Englands högljudda
rop om fredens välsignelser som de enda eftersträfvansvärda,
oeh utbrister: äfven jag älskar freden, men jag skrifver ej dess
heliga namn på galgar, fängelser och fjättrar. .Jag vill hellre
se verldhafvets böljor skumma af blod, än freden sitta vid det
ena folkets sjelfviska härd, medan det andra suckar under
oket. »Har mitt England ingen hand att räcka de förtryckta
hland folken och bland dess eget folk? ingen hjelp åt barnen,
ingen åt qvinnorna, som måste gråta, derför att männen stifta
lagarne? ingen åskstråle som förbränner otukten?» Slutligen
vänder hon sig åter till kämparne från det sista italienska
frihetskriget.
Men icke klagande träder hon fram till dem; hon
helsar dem som såningsmannen af den framtidsskörd, på
hvilken hon ännu orubbligt tror. Under den tid, aom förflutit
mellan diktens hoppfulla början och dess slut, har hon kommit
till erfarenhet af den lifsmakt, som ej blott till dess fulla
rikedom utdanat hennes qvinlighet, utan derjemte öller rättare,
som följd deraf, kommit henne att mer än någonsin känna
sig förbunden med sitt slägte, medborgarinna i samtidens lif,
delaktig af och medansvarig i sitt folks framtid. Hon egde
en son, och dermed en lyckans fullhet, som strömmar ut i
flere af hennes dikter; bland dem står främst »Casa Guidi»,
der hon i modershjertats aningsrika tro ser ljus i sitt barns
framtid, trots det miströstans mörker som nu lagt sig om Italiens
frihetssträfvanden, och hemtar den styrka, som kan göra henne
till hoppets sångare för en sak, som få män i den stunden kunde
tro på och än färre besjunga1). Hennes dikt med dess all-
’) The son strikes, through the windows, np the floor:
Stånd ont in it, my own young Florentine,
Not two years old, and let me see thee möre!
It grows along thy amber curls to shine
Brighter than elsewhcre. Now, look straight before,
And fii thy brave blue english eyes ön mine,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
