Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23 2
33, Thekla Knös.
(Forts, från 4:de häftet.)
Man kan i dagboken skåda hur Theklas själ
utvecklades, kände och igenkände sig sjelf, huru den fina
iakttagelse-förmågan på alla naturens skönheter utbildades; många af
de prosaiska utgjutelserna hafva nära nog poetisk lyftning,
om ock ej poetisk form. Med modern gjorde hon stundom
om sommaren besök till den lilla prestgården och Viks
herresäte, och ett sådant besök en dag har hon sjelf på ett
par blad skildrat. Hon skrifver:
»Var mig hälsad du sköna, skuggiga, välkända park, min
barndoms förlofvade land och kära vallfartsort. Hvilken sällhet att åter
känna din svalka, se dina träd. Iiur väl jag hittar i dina gångar,
finner igen dina grottor, löfsalar och höga ekar! Ljufliga minnen sväfva
som ljusblåa fjärilar kring dessa ensliga platser. Der växa mariebär,
der smultron; här skall det finnas liljekonvalje. Hvilken utsigt!
Der står det gamla slottet och sjön slår som förr mot stranden.
Varma och trötta af vandring ocli förtjusning sätta vi oss i en
skuggrik löfsal, på hvars gröna matta vi förr hvilat, ej ehsamma
som nu. Vi taga fram vår lilla matkorg och duka upp dess
innehåll. Bien komina och suga surrande på honingskakan, foglar och de
qvicka ekorrarna taga brödsmulor på litet afstånd och myran springer
bort med en sockersmula. Fjärilar vagga på blommorna bredvid oss,
allt lefver, njuter, deltar i vår fröjd. Då måltiden är förbi, hvila vi,
vexelvis vakande öfver hvarandra i skuggan, se på himlen genom
grenarna och lyssna till skogens sång och alla de underbara ljud
parken äger. Sedan gå vi vidare till gamle Hagelins stuga, men
spelmannen är borta och vi höra hans fiol på afstånd i by en. Vi gå
Öfver ängen, vi nalkas det fordna hemmet. Almarnas kronor lysa i
aftonsolen. Nära trädgården stanna vi och se in uti vårt förlorade
paradis med tårfulla ögon. Då börja de kära välkända klockorna att
ringa helgsmål som om de med vänlig röst ville säga »Guds frid»
åt de ensliga. Vi sjunka ned och hviska en bön.
Tysta gå vi tillbaka öfver ängen; en bondhustru hälsar och
känner igen oss. »Ah, är det herrskapet», utropar hon, och vi höra
henne i bortgåendet säga till en främmande bondgosse: »det var förra
pastorns fru och dotter. Han var en G-uds man». Vi sitta åter i
vagnen, rika med blommor och minnen. Ljusa, krusiga moln segla
på himlen och skuggorna blifva längre. Då aftonrodnaden börjar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
