Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•257
Jag for till Stockholm på diligensen en grann kall vinterdag.
Skogen var så vacker, himlen så klar och snödrifvorna glimmade i
solskenet. Jag såg på landskapet med förälskade målarögon; de blå
skuggorna på snön, de pittoreska träden, nedtyngda af nyfallen snö,
de skiftande dagrarna, allt tjuste mig. Inuti vagnen talade Böttiger
med en annan resande om Italiens sol och néjder. En liten gosse,
som gret af köld, började le och tala, då jag värmde hans händer i
min muff. — I Stockholm voro goda slägtingar mig till mötes. Jag
kunde ej tala, rörelse qväfde rösten, stilla tårar runnö.
Jag förde ett kringirrande lif i hufvudstaden, boende än i en
målares atelier, än i Fr. Brehrners förmak. Aret 1856 börjades hos
Lindblads ined musik. Mina sånger hade fått melodier; de sväfva nu
som ordens förklarade andar emot mig, luftiga, strålande, men med sin
egen blick och röst, som jag igenkänner. Så måste en mor vara till
mods, när hon ser sina barn, som blifvit englar, men ändå igenkänner
dem. Blott i drömmen har jag erfarit något sådant.
Jag återvände till Upsala med Kræmers. Den gamla Vasaborgen
lyste i aftonsolen. »Hvarenda ruta glimmade, som vore den en
ädelsten», och jag fick ett vänligt emottagande, först deruppe och sedan
nere i staden hos min gamla hjertevarma vän. Allt gick åter sin
regelmässiga gång. Jag läste högt och sydde, och det var stilla och
godt. Om fredagarna kommo som förr några tillsammans att läsa hos
fru S.; dagarna förlängdes; ibland gick en våraning genom det
saknande hjertat.»
Sorgen och saknaden efter den älskade modern lefde alltid
på bottnen af Theklas hjerta, och ehuru hon var vänligt
upptagen i fru Silfverstolpes hem, kände hon sig i sitt innersta
ensam. — Derom vitnar nedanstående utgjutelse, som bär
datum af den 4 Maj 1856.
i
»Ack du min innerligt älskade, förklarade moder! hvad ditt barn
längtar efter dig; slut mig i din famn! Låt mig känna din ljufliga
närvaro! Du är ju icke långt ifrån mig? Du kan ju se ned till mig
från din himmelska bostad? — I dag har jag varit himmelen nära,
och andaktens vingar hafva lyft mig närmare dig. Första gången
jag smakade förbundets kalk, knäböjde jag bredvid dig i den lilla
landskyrkan, ett lyckligt opröfvadt barn : »lialb Kinderspiele, halb Gott
ini Herzen.» — Sista gången — O, då låg jag på knä tned blödande
hjerta vid din dödsbädd. Men mina tårfulla ögon fingo se Guds
härlighet, se det eviga lifvet genomstråla döden. Jag såg ditt anlete
likasom en engels ansigte.
I dag har jag första gången efter din bortgång ensam nalkats
Herrens altare. Han har åter ingjutit sin kärleksvärme i mitt hjerta,
sin kraft i mitt försagda bröst. Han skall icke låta mig vara
fader-Tidskr. för hemmet. 22:dra årg. 5:te haf t. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
