Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•265
förhållande till dessa föregåenden. Ingen tysk författarinna
kan nämligen mäta sig med henne i säkert grepp på och
behandling af ett problem; ingen förstår, som hon, att leda
dialogen raskt framåt och att framkalla drastiska verkningar.
Fru von Hillern har säkerligen haft en öfvergångstid af
omoget emancipationssvärmeri — hvilken tänkande qvinna i
våra dagar har icke haft det? Men denna ungdomlighet
hade hon alldeles öfvervunnit innan hön började sin diktning.
»Jag afundas icke mera någon man» låter hon Ernestine i »En
själens läkare» jublande utbrista, då hon talar om lyckan att
vara moder. Fru von Hillern har i den förut omtalade
kampen med sin qvinlighet vunnit sköna segrar, kommit till en
religiös dyrkan af det upphöjda, starka och stora, hos såväl
man som qvinna, och denna religiösa tro är hennes vägvisare
på det litterära området. Man kan icke känneteckna denna
tro bättre än hon sjelf gör det med de sista orden uti
»Valborg med Gamen»:
»Kring korset (på Valborgs och Josephs graf) sväfvar mot
vandraren liksom en vemodig ton från längesedan förklingade
hjeltesagor, en ton, som sjunger: att det väldiga lika väl som det
svaga måste gå under. Dock, den tanken är en tröst: det väldiga
kan dö men icke utdö. Vare sig under en Sigurds och
Bryn-hildas strålande rustning, eller under en Valborgs och Josephs
enkla bondedrägt återfinna vi detsamma i alla tider sig likt».
Denna lätt skizzerade studie öfver en utpreglad,
kraftfull och färgrik diktarpersonlighet skulle nu kunna slutas,
med en hänvisning till författarinnans skrifter, för att läsaren
der må förvissa sig om den lilla skizzen är trogen eller ej.
Det fattas emellertid ett: att anvisa bilden den plats den bör
ega i samtidens andliga lif och sträfvanden. Ty om man än
aldrig så försigtigt undviker all klassifikation, visst är dock
att de impulser diktarne emottaga af tidsandan och sina samtida
äro lika starka, som yttringarne af deras egen originalitet, hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
