Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•266
frihet mäktigt inskränkes af de förra. Dessa impulser måste
således uppsökas och tilldelas hvarken mer eller mindre än
deras rätta betydelse.
Af samtida författarinnor liknar W. von Hillern mest
Mar-litt, nämligen i det sätt hvarpå båda uppställa sina problem.
Båda låta alltid en stark manlig natur genom kärleken
öfvervinna en stark qvinnonatur. Men den sentimentala
enformigheten och den sociala tendensen, som äro egendomliga, för
Marlitt, finnas icke hos fru von Hillern. Hos henne är det
icke oupphörligt en borgerlig man, som besegrar en förnäm
qvinnas fördomar eller åtminstone en adelsman, som betvingar
sina egna fördomar. Hos Marlitt utbreder sig tendensen med
orubblig sjelf belåtenhet; hos fru von Hillern är den
konsnär-liga utvecklingen hufvudsak. Detta är en mycket väsendtlig
skilnad. Fru von Hillern har mer och mer vuxit ifrån
likheten med denna sin medtäflerska i den tyska läseverldens
ynnest, och står nu vida öfver henne. Under det första skedet
af sitt författarskap påminner fru von Hillern äfven om Fanny
Lewald, hvars dialog då antagligen var hennes förebild. Men
W. von Hillern har gått fri från den snillrika judinnans
doktrinära egenheter. Fanny Lewald har i de romaner, som afgöra
hennes litterära karaktär, arbetat, för praktiska, sociala och
politiska mål och hon måste derför blanda sig i dagens
tummel, taga del i debatterna öfver de herrskande idéerna och
klargöra de kraf, som gåfvo sig uttryck i den allmänna
meningen. Judarnes, qvinnornas, individualitetens frigörelse, dessa
är de toner, som det »unga Tyskland» anslog; en riktning som
i Gutzkow’s »Uriel Acosta» fått sitt klassiska uttryck. När
man i våra dagar läser om Fanny Lewalds romaner, så tycker
man sig ofta sitta på åhörareläktaren i en debatterande
folkförsamling eller fördjupad i en aftontidnings »ledare». Denna
tendensdiktning har genom Freytags »Journalisten» — der en
af riktningens målsmän persiflerar densamma — blifvit undan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
