Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
När Elin åter slog upp sina mörkblå ögon, varsnade
modern deri ett uttryck af snart sagdt himmelskt lugn och frid.
»Drag upp gardinen, så att jag får se himlen», bad hon
och sade derefter med klar, säker röst: »mamma, älskade,
älskade mamma, jag känner att det är snart slut, och jag är så
nöjd, så lugn, så öfverjordiskt lycklig. Tack, o, tusen, tusen
tack för all din ömma, trofasta, försakande kärlek! Sörj mig
ej för mycket, missunna mig ej den ro jag går att njuta i
min Guds herrliga rike!
Snart till den strand, der böljor sig ej hafva,
Lik arkens trötta dufva, skall jag sväfva;
Till Herdens famn, lik rädda lammet, ila
Och der få hvila.»
Hon tystnade, uttröttad, liksom hade hon i dessa ord lagt
sina sista krafter. Så låg hon en stund med de fina,
ytterligt afmagrade händerna hopknäppta öfver bröstet, med en
blick af outsäglig ömhet fästad på den bredvid henne
knä-böjande modern, med ett förklaradt leende på de bleka
läpparna, under det bröstet flämtade allt långsammare. Ännu
några svaga andetag och den ur sönderrifna skyar
frambrytande fullmånen utgöt sitt bleka skimmer öfver Elins liflösa
gestalt.
I samma ögonblick stannade grefvens vagn vid porten.
—ra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
