Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
i Salongen är innerligt vacker med violoncelle-accompagnement, men
jag kan ej beskrifva. Kom och hör dem! Sedan blef det Sehlstedtska
visor, som U. sjöng så lilligt. Vårrim och Segelsång äro hittills mina
favoriter. Under den sistnämnde tyckte jag att skummet stänkte kring
mig under det att jag flög fram på hafvet. Fru L. satt och hörde
på med strålande ögon.
Jag vet att du förstår och deltar i den förlust jag gjort, då jag
mistat min enda kära morbror.- Jag känner mig så ensam sedan
detta band brustit. Det är som om jag blifvit mycket äldre sedan
jag ej mera står i detta dotterliga förhållande till någon, ej har någon,
som ser på mig som på ett kärt barn af den så varmt älskade. Jag
saknar hans lifliga bref, lians ungdomliga sätt att se allt. Man äger
qvar en stråle af sitt eget ungdomslif i dessa gamlas kärleksblick,
och de sammanhänga med så många kära minnen. Morbror satt klädd
i sin gungstol. Lik sin hela slägt talade han ej om sin bortgång,
anade ej att stunden var så nära, då han hastigt och halfsjungande
utbröt: »hemåt går min färd i dag,» och några ögonblick derefter var
han död.
■Jag blef nu afbruten àf X,, som knackade på min dörr. Han
har setat hos mig och läst en religiös afhandling, som han skrifvit
öfver evangeliet om Samariten. Vackert, djupsinnigt och innerligt.
Min själ är full deraf och jag skall en gång tala med dig derom.
Ar ej Guds ord likt en källa, der man ibland ej ser mycket, ibland
sin egen bild och stundom hela himlens djup?
Då jag satt och sydde tänkte jag på två olika slag af ånger:
den, då man sagt för mycket, låtit hjertat genomskina allt för klart,
och deri, då man lefvande begrafvit och inmurat sina känslor. Hvilket
ar värst? — Inför verldens dom, det första, men månne vi ej inför
eii högre blick hafva ansvar för det sednare, att ej meddela af våra
gåfvor, ej genom dem vara mera för andra?
Jag vaknade denna morgon väckt af en dröm, som gjort mycket
iutryck på mig. Jag vet, att drömmar förefalla obetydliga, då de
berättas för den, som ej erfar deras magiska verkan. Jag hör och
ser ännu allt, — jag känner huru hvimlet kom allt närmare och hotade
att draga mig med i hvirfveln såsom i en ström. Jag ser den
betydelsefulla blicken, jag hör de döfva slagen: »ditt eget hjertas slag»,
säger man; ja visst! Denna naturliga förklaring minskar ej det
gripande i drömmen. Kunde jag måla, skulle jag återgifva dess
bilder, så klara voro de. Jagtpartiet, de vackra hästarna, damen i den
gröna sammetsklädningen. — och der borta den blånande kullen, der
något sakta restes upp mot himmelen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
