Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
Vid den skummande forsen satt en ung artist och målade. Vi sågo
honom hemligt öfver axeln och funno naturens kopia ganska bra
lyckad.
o
Lbg. — ^
Så är jag nu verkligen här och mina irrfärder slutade. Skall
jag gå i ordning med min berättelse, så sof jag ovaggad, och Vettern
var som en spegel. Det var en förtjusning att komma upp i den
friska morgonluften och återse dessa vackra trakter. Motalavägen —
du minnes den? — Mitt fartyg hette Esaias Tegnér. Plåtens graf
såg jag också,
»Vid do böljor sjelf lian diktat,
vid den strand han sjelf har byggt.»
Man framgled mellan de lummiga, stränderna; det unga barfotade
Sverige öfveröste oss med ett blomsterregn, och de första smultronen
logo förföriskt emot oss ur små näfverskäppor. Vid Bergs slussar
var vagnen från Lbg. med de kända hästarna mig till mötes, och L.
och barnens kära ansigten nickade emot mig. Vi rullade af till
Linköping, der vi åto middag hos biskopens. Sedan vi svalkat oss
på balkongen med utsigt åt Vreta kloster, och småpratat en stund,
reste vi och kommo till det gröna, lugna Lbg.. der de gamla och de
små väntade oss. Det var godt komma in i mitt välbekanta rum,
och hvad låg väl der på bordet mellan två förgätmigejkransar? —
Jo, ditt kära bref! — Åter satt jag som förr i förtroligt samspråk
på verandan. U. saknades, men vi hörde på barnens djupsinniga
genealogiska forskningar: som tant Thekla vore rigtig syster till
mamma och pappa»? Och frågan hanskjöts till gamla Anette, såsom
den mest opartiska. — Jag somnade på qvällen med en lycksalig
känsla af att ha kommit i hamn. Pä Söndagen afskedades kappsäcken,
och jag såg hemmastadd ut. Vi gingo med barnen genom skogen
till kyrkan, dit de gamle, som skulle gå till skrift redan rest. Vi
hörde en vacker predikan, och det rörde mig djupt att bland
landt-folket se dessa två kära hvita hufvuden böja sig i tyst andakt. —
»Bevare Er till evinnerlig^ lif» genljöd det uti mitt hjerta. Husfadern
kom hem till middagen, solbränd och militärisk. Lilla A. sade honom,
att han blifvit ful, men att A. ändå var pappas vän. Sednare på
aftonen skulle jag få höra visor, dem som kallades »Thekla» visor».
Jag kände dem knappast; det var som om jag tanklöst strött, ut
några frön, och nu fått se osedda, sköna blommor. Aldrig trodde jag
det skulle bli något af dessa arma ord! — En börjar:
»Månsken dallrar öfver vågen,
ljuft i blomning doftar rågen
det är aftonstämningen efter en skön dag, som man med saknad ser
försvinna.. An die Naohtigall är oefterhärmligt Lindblàdisk; Önskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
