Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 ö
»En dag, den våren då du med dina föräldrar flyttat från
orten kände jag mig mer än vanligt olycklig. Jag kade
trampat sönder mammas garnering, rifvit af permen på Eugenies
franska parlör sedan jag tappat bort min egen, fått skulden
för ett ofog som Hulda men icke jag bedrifvit ocli hört den
domen fällas öfver mig att jag ej mer skulle gå i skolan, ty
ma bonne hade sagt att hon omöjligt kunde plugga något i
min träskalle, och det var ej vardt att göra sig vidare kostnad
för en, som blott var till skam för de sina. Att få lemna
skolan var mig visst icke okärt. Men det ordet: du gör skarn
åt oss alla, då deremot Hulda och Eugenie — •—• — de
lyckliga små systrarna — — — Ack! den ständiga
jemförelsen mellan mig och dem, samt min fars till ordspråk
vordna, ’hvad skall det bli af olycksbarnet!’ voro de taggar som
djupast sårade mig. Man ansåg mig för ytterligt känslolös,
ty jag lät- aldrig någon märka huru bittert jag led af all den
oförrätt jag tyckte hopas öfver mig. Men om jag nu ej flytt
ur gården skulle det varit mig omöjligt att dölja huru det
jäste och stormade icom mig. Att följa väg eller stig föll
mig ej in, men nästan ofrivilligt vände jag mig mot sjön.
Bakom det gamla redskapsskjulet nedanför bränneriet var ett
busksnår, som jag till någon del trängt igenom, då jag der inne
fann en liten öppen plats hvarest en förvildad vinbärsbuske
växte frodigt på en jordhög. Der kastade jag mig ner och
grät — icke så som man plägar gråta i ungdomens vår, utan
i hela bitterheten af sårad sjelfviskhet, länge närd afund och
häftig vrede. Jag anklagade Gud och menniskor att hafva
gjort mig till ett olycksofFer; jag ville dö, jag måste åtminstone
bort, långt bort från alla dessa elaka, orättvisa, som pinat och
förtryckt mig. Hvad rådde jag för att jag var dum och icke
dugde till något? hvad rätt hade man att förebrå mig det
som jag icke kunde hjelpa? Det starka våld jag gjort på mig
för att der hemma synas stel och otillgänglig för alla bannor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
