Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•302
tro, att hon nu mera, kunde tänka på att tillhöra en uian, och åtaga sig
pligter, hvilka icke kunna fyllas utan lust och kraft och — illusioner.
Nej, nej! omöjligt!
»Men jag», spörjer Gerhard sorgset, »hvad har då jag brutit för
att straffas så hårdt?»
En tanke faller henne in ; hon ser upp, och det låg en ifrig bön
i de tårlösa ögonen, en blick såsom hos en döende.
»Gerhard», sade hon, och lade sin bäfvande hand på hans arm.
»Jag ber dig icke om min framtid, nyss så ljus, eller om din kärlek,
mig nyss så dyrbar. Men har du en droppe tröst, ett halmstrå alt
hålla mig vid medan jag lefver, så, o Gud, förhåll mig dem icke. Har
du ingenting förskyllat? kunde du om allt varit annorlunda, ha gifvit
mig din ungdom, hela ditt förflutna lif — hade du kunnat det?»
O, denna bedjande, ängsliga, spörjande blick! Han glömde den
aldrig så länge han lefde.
Tigande vände han sig bort — hviskade sedan något om
möjligheten af en upprättelse.
Hon drog med- en matt rörelse bort sin hand från hans arm och
lät den slappt, sjunka, —- stod en sekund med nedslagna ögon, — vände
sig tyst om och lemnade rummet.
o *
o
Till denna ur alla synpunkter märkliga berättelse, liar utgifvaren
af Finsk Tidskrift, professor Estlander, då han i Septemberhäftet för
1881 inför den samma, fogat ett i sitt slag ganska märkligt förord.
Så påpekar han att förfin haft ett moraliskt syfte med sin skizz, och
att hon till ämne valt ett »blott alltför vanligt missförhållande i lif vet».
Detta ämne har visserligen ofta förr valts till föremål för litterära
framställningar, men vitterheten har sitt sätt att framställa dylika
ämnen, »hvilket väsendtligen afviker från den moraliserande och
uppbyggande litteraturens».
»Vitterheten får ej undandraga sig att behaga^ hur motbjudande
än ämnet må vara i sig sjelft». Förfms afsigt har deremot enligt
Prof. E. varit att framhålla det dåliga till skräck och varnagel. Och
lion har gjort det, ej blott genom att framställa detta dåliga i hela
dess gemenhet utan äfven genom att låta det ikläda sig masken af
ömhet och fin bildning. ’ Men är en sådan gestalt värd att behandlas
af dikten? frågar Prof. E. »Skall ej läsaren ined rätta betacka sig för
att jämväl i dikten behöfva dras med det obehagliga, hvaraf man
har mer än nog i det lefvande lifvet? Om poesin med vigda händer
griper in i skandalkrönikan», så gör hon det »för att demaskera och
skämma ut det dåliga», och hon betjenar sig då helst af åtlöjets vapen.
Så Shakespear med Fallstaff.
Förf:n, säger Prof. E., har förfarit på annat sätt i det hon, lifvad
af sin varma känsla för sedligheten, visar hur en sådan syndare stör
lyckan i sin familj och förgiftar lifvet för två ädla qvinnor. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
