Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•301
Hon ville ännu ingenting säga till de sina, af fruktan att
möjligen ha misstagit sig. Derför gick hon tyst oeh hoppades, var lycklig,
och drömde sofvande och vakande om sin kärlek. Frän en sådan
dröm vaknade hon om natten vid att någon trefvade på dörren till
det aflägsna vindsrum hon bebodde, och moderns röst hördes bedja:
»öppna, skynda, jag fryser — hu — jag fryser!» Andligen fann
Gertrud låset oeh öppnade för modern, som stod utanför halfldädd och
nästan medvetslös.
De följande tilldragelserna måste man läsa med förf:ns korta, men
gripande ord. Här må blott nämnas, hur Gertrud lade modern i sin
bädd, värmde henne invid sig sjelf och bad om förklaring, men fick
till svar blott ett förtvifladt: »fråga icke!» Hur hon kastade på sig
kläderna och smög sig ljudlöst ned för att hemta styrkande droppar
och hjelp; — hur hon tog flaskan i salen, hur hon öppnade dörren
till jungfrukammaren, men fann den tom, sängkammaren likaså;
hur hon ilar tillbaka öfver salen, öppnar dörren till faderns rum och
finner honom hemma — men icke allena.
»Det var som om hon fått ett klubbslag för pannan. Hon
tumlade några steg tillbaka och flydde ljudlöst, obemärkt som hon
kommit ...» /
Huru ångest, skam och förtviflan göra sitt inträde i den
oskärade helgedomen af den unga flickans hjerta, måste läsaren lära
af berättaren. Vi hänvisa blott till den första stumma scenen mellan
mor och dotter, afbruten af faderns glädtiga stämma, samt antyda
huru slutligen efter en förtviflad kamp mor och barn mötas vid
frukostbordet utan att se på hvarandra, »ty de blygdes öfver dagsljuset och
öfver hvad de båda visste . . .»
Då Gerhard kom, såg han vid första ögonkast, att en förhärjande
storm dragit fram öfver den han älskade.
Han hviskar något om att vi alla måste lära att bära lidandet.
Gertrud svarar att hon bär det. Hon lefver och det är mycket nog.
Han upprepar sin gamla varning: Gertrud har begärt för mycket
— har stält sitt mål för högt.
En blixt flammar upp i hennes öga. »Vid allt som är er kärt
och heligt, rör icke vid mitt mål! -Jag kan bära att allt utomkring
sviker rnig, men jag kan icke svika mig sjelf, icke sänka mitt mål.
Sker clet — så dör jag».
Han kunde ej återhålla en axelryckning. Hon var så öfverspänd.
»Lidandet dödar sällan. Tiden skall hela såret. — Gertrud är ung
och lifvet har ännu mycket skönt och godt att gifva henne».
Tiden? — gentager hon, hur skulle den kunna bela hennes skada!
— Och lifvet? hvad har lifvet nu mera att gifva henne?
Han bleknade och sporde om hon ej ett ögonblick tänkt på
honom och på det som är lians käraste hopp.
Jo, hon har tänkt mycket pä honom och undrat hvarför också
han skulle dragas in i den stora ruinen. Hon frågar om han kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
