Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.130
Då han slutligen spränger de hårda banden och gifver sången
fritt lopp, frågar han ännu bäfvande:
»Har jag irrat, har jag felat,
Då jag ändtligt Vågat sjunga?
Bör jag fängsla dessa strömmar
Se’n de kysst en blommig strand?
Skall jag bjuda och befalla
Snön och isarne att kufva
o
Äter barnen af mitt jag?»
»Dock», afbryter han sig sjelf,
»Hvarför fråga? Kan jag hindra
Maj att komma, is att brista,
Ros att knoppas, våg att fly?
Nej, tviflets makt är bruten, och han tackar himlen att
vintern lyktat. Men hvad vill han då med våren? Barnen
af hans jag, hvart styra de kosan? Sången frigjord, hvar
finner den sitt mål? Skalden svarar:
»Tag mitt löfte! Jag vill lindra,
Hvar jag mägtar, till mitt sista,
Med min sång mitt slägtes nöd,
Jag vill sjunga Edens stränder,
Jag vill ge den fallne vingar,
Lif åt den, som synes död.
•
Ett vackrare, heligare löfte har ingen skald aflagt. Huru
det blifvit inlöst finner den sympatiske läsaren redan af den
första samlingen. Vi säga med flit den sympatiske. Mången
skald har förmåga att blända och hänföra äfven dem, hvilka
hysa en motsatt lifsåskådning, eller kanske alldeles sakna en
sådan. Wirsén är icke i besittning af denna trollkonst. Man
måste förstå honom, och hysa samma grunduppfattning af
lifvet och dess mål som han, för att rätt njuta af hans skald-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
