Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.148
tadlas; men vakte man sig å andra sidan att kalla denna
osanna formalism idealism. »Man gör viil i att kräfva af
dikten natursanning och naturtrohet, men man må icke föreställa
sig att dessa egenskaper äro oförenliga med idealismen eller
göra den öfverflödig. ... Så vida man fattar detta ord i
betydelsen af tro på att den sanna, ursprungliga verkligheten är
af andlig art så är idealismen konstens lifsluft
All verklig poesi, säger Wirsén, är idealistisk, i den
mening att hon i det sinliga uppenbarar ett osinligt, och i den
mening, att hon konstnärligt renar och adlar hvad hon
behandlar. Och han vädjar till Runeberg så väl som till
Tegnér, till Göthe så väl som till Schiller m. fi. för att styrka
sanningen af sin sats. Faran ligger i formalistens benägenhet
att gifva oss tomma allmänbilder i stället för personligt
lif; ■»den sanne konstnäreri aflägsnar deremot just det, som
skymmer personligheten, i det han genom den ,yttre förgängliga
naturens omhölje uppvisar den sanna naturen af menniskor och ting».
Söker man nu detta personliga lif i Wirséns öfvervägande
lyriska diktning så finner man helt naturligt egentligen blott
ett sådant, och det är hans eget. Sig sjelf, sin innersta per"
sonlighet, afslöjad af dikten, helst i dess förhållande till
lifvets eviga makter — detta är det Wirsén i första rummet
skänker sina läsare. För öfrigt är det endast i minnesqvädena
man träffar karaktärer, och dessa ofta mästerligt återgifna efter
naturen. Huruvida det ligger inom Wirséns begåfning att
såsom diktare skapa helgjutna karaktärer, har ännu icke visat
sig. Hittills har han egentligen blott framhållit vissa
grunddrag af sitt menskliga ideal, och detta indirekt genom att
yppa det högsta, som han sjelf eftersträfvar. Detta ideal är
kanske i och för sig ej nytt i annan betydelse, än Geijer
menar då han säger att blott det gamla är det evigt unga. Men
säkert är attd essa drag af barnafrom tro, af offervillighet, af
tålig förbidan och osvikligt hopp om det som ingen menniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
