Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.271
något lyssnade alla, ty hennes samtal öfverträffade t. o. m. i
originalitet, tankedjup och hänförande behag hennes böcker.
Hon var så förtrogen med alla konstnärliga detaljer, med
litteraturen, med vetenskapens resultat, att hon icke kunde yttra
sig i något ämne, utan att på en gång tjusa och undervisa;
hennes uttryckssätt var, ehuru något afmätt, flytande och
form-fulländadt; stämman var klar och melodisk, fast entonig och låg;
men höjdes stundom på ett intensivt ifrigt sätt, då hon greps
af sitt ämne. Så som hennes tal var hennes väsen: mycket
lugnt, jemnt, alltid behagfullt och värdigt. Hon hade, framför
allt som diktare men äfven som utmärkt pianospelerska, en så
sällsynt estetisk begåfning, att hon i fullt mått egde
konstnärs-naturens lidelsefulla känslighet och intensiva skönhetssinne. Intet
behagfullt undgick henne i någon form, från den flyktigaste
vällukt till skönhetens högsta uppenbarelser i den fulländade
menskliga organismen, hvars fägring hon nästan helleniskt
vördade, som en gudarnes gåfva, hvilken, menade hon, förpligtade
till ett lika skönt lif.
* Ingen, som icke sett henne, skall kunna föreställa sig hennes
eget ansigte. Endast en mycket stor målare skulle kunnat på en
gång troget återge konturerna och det vexlande uttrycket. Hon satt
ytterst ogerna för sitt porträtt och blef aldrig fotograferad, emedan
hon icke ville hafva sin enskilda person på detta sätt gjord till
allmän egendom. Må man emellertid föreställa sig ett stort hufvud, af
samma massiva form som Savonarolas, men anletet magrare och
uttrycket förandligadt, så att det närmare liknade Dantes.
Dragen — hon hade en hög panna, böjd näsa, en kraftig
haka och mund — voro för stora och markerade att kunna
kallas vackra. De omgåfvos af ett rikt, ljusbrunt hår, som hängde
ledigt ned på båda sidor om ansigtet, och vid äldre år blott
delvis doldes af en mössa eller af spetsar, det enda dyrbara i
hennes annars ytterst enkla drägt. »Men, säger miss Simcox
slutligen, när det bleka anletet af liflighet eller ömhet fick en
svag rodnad, när de underbara grå ögonen glänste af hänförelsen?
eld, och munnen antog ett det obeskrifligaste uttryck af godhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
