Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
hvita tänder. Slutligen ryckte hon till litet med hufvudet,
lade armarne i kors öfver bröstet, lutade sig tillbaka mot
bänkens ryggstöd och började tala i kort, beslutsam ton, utan
afbrott, men med ögonen oafvändt fästade på grafkoret, som
lyste så hvitt mot sin bakgrund af mörkgröna askar längst
bort i slutet af stora gången.
Jag har rest in till staden i dag för att ge dig igen din
ring, Hans. Vi ha nu varit förlofvade i öfver tolf år, och våra
utsigter att någonsin kunna gifta oss ä’ lika mörka nu som
den första dagen. Jag förebrår dig ingenting, Hans, du har
gjort hvad du har kunnat, och du rår inte för att du inte hör
till dem som veta att hastigt och med kraft bryta sig en
väg fram till det mål de ha i sigte. Det är synd om dig,
Hans, och jag har kämpat en hård strid med mig sjelf, innan
jag kunde förmå mig att bryta med dig, men nu måste det
ske. Jag är trettiofem år, du är nära fyratio. Vi kunna inte
låta hela lifvet förgå i fåfäng väntan. Nog af, det är bäst att
vi nu skiljas i all sämja, och för att du skall rigtigt förstå,
att det omöjligen kan fortgå längre mellan oss som förr, så
vill jag säga dig, att jag i förra veckan gaf mitt löfte åt en
annan.»
Hon drog upp en portmonnä ur fickan, framtog derur
en slät guldring och ville räcka honom den, men som han
satt nedlutad med bortvändt ansigte och ej såg hvad hon
föreliade, lade hon den på bänken. Hon såg något förvånad
ut; hon hade väntat sig bestörta utrop, häftiga utbrott och
förebråelser, kanske till och med tårar, och det var en stor
lättnad för henne att allt detta uteblef. Hon kände sig
riktigt vänligt stämd mot honom för det.
»Du liar nog sjelf tänkt dig mången gång, att det här skulle
komma en dag», fortfor hon, ’»så att du tar det helt säkert
förståndigt och manligt. Barndomstycken stå sig sällan i
längden, det vet du, och vi passade ju aldrig för hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
