Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
39. Studier af några nyare diktsamlingar.
II.
Digte af Helene Nyblom.
Det är sällan man slutar en ny diktsamling med det rika,
själen på en gång vidgande och fyllande intrycket att man
i den funnit en skald. I de flesta fall finner man blott att
författaren med mer eller mindre mottaglighet läst andra skalder.
Men nästan enhvar med sinne för poesi, som fått Helene
Nybloms Digte i hand, har rönt ett af de nämnda sällsynta
intrycken. Här möter man en äkta diktarnatur, hvilken man
sedan lika litet glömmer, som förblandar med någon annans.
Man har icke läst vers, man har hört sång välla fram,
oemotståndligt, otvunget, naturenligt, som foglarnes eller, för att
låna en af dikternas egna ord, man har hört
En, hvis Toner synkc, stige
Med en egen Klang, saa lige
Lukt de ind i Hjertet gaa.
Ja, vi kjendo det paa Klangen
Fyldig, som en bundløs Elv,
Saa man næsten tror, at SaDgen
Egenlig har gjort sig selv.
Man blir af en sådan företeelse på en gång så glad och
så rörd, som man öfver hufvud blir, i denna af tvång och sken
fyllda verld, genom något godt och skönt, som har mod att
vara fullt sig sjelft. Särskildt fängslar det hos en qvinna, ty
detta mod växer hos qvinnan långsamt, både i lifvet och
litteraturen. Man ser det ännu blott der, hvarest sällsynt
gynnsamma såväl inre som yttre förhållanden sammanträffat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
