Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
hvar är grefven?» afbröt hon sig hastigt och hoppade ut ur
köket, gnolande på en munter sång, under det att Karen
hopplös återvände till sitt arbete.
De få orden, som framstammats på hennes modersmål,
hade likväl gjort den stackars flickan till Julias slafvinna.
Ilon följde henne från den dagen öfverallt, passade upp på
henne samt berättade sin historia väl hundrade gånger.
»Jag är ofantligt besvärad af detta ändlösa prat om »mor,
mor» och »Jan, Jan», sade Julia, och öppnade sin lilla mun
till en gäspning. ’
»Det är det enda hon känner», sade mor mildt.
»Håll henne dock ifrån mig i dag åtminstone!» utbrast hon
otåligt.
Denna dag skulle nämligen firas-med ett ostronkalas på
hafsvikens strand. Grefven och fyra andra af Julias friare
voro utsedda till kockar och uppassare, men Karen gjorde hela
arbetet. Hon uppgjorde eld af drifved, skar brödet, kokade
kaffet, tillredde ostronen och sprang esomoftast till Julia med
de största, under det hennes runda ansigte glödde som en pion.
Det var en mulen dag, alltför stormig för att tillåta oss att
begagna segelbåten, som låg uppdragen på stranden. Denna
missräkning gaf’ Julia anledning att visa den mest intagande
och envisa surmulenhet. »Så förargligt»! utropade hon
misslynt; »jag hade just föresatt mig, att vi skulle ha en segeltur
i dag. Men jag håller med er, herr grefve», fortsatte hon med
ett gnistrande ögonkast, »om en ros mot ett par handskar, att
jag ändock skall hafva den!» Vadet blef antaget. En
halftimma senare saknade vi Julia, och nästa ögonblick sågo vi
O o
henne i ett nötskal till båt drifva ut ur den lilla bugten, med
seglet, till hälften hissadt, fladdrande för vinden. Hon stod
vid masten, hennes röda band svajade och hon kysste
utmanande på fingret åt oss. »Jag har vunnit, — jag har
vunnit vadet!» ropade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
