Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
så långt hon kunde minnas varit föremålet för hennes
varmaste hängifvenhet; ja hon hade gifvit sitt hjerta åt denne
ädle, högsinnade fader så helt, att hon knappt haft något qvar
deraf för man och barn.
Men det blef söndag, 1 den grefliga bänken i
landtkyr-kan satt excellensens hustru och dotter i dyrbara drägter:
dottern icke så vacker, knappast till utseendet sä ung som
modern, men med en ädlare typ, ett uttrycksfullare ansigte.
Kyrkan var fylld af en menighet, som bar prägel af armod
och svält. Från predikstolen uttalades en förbön för den
älskade och ädle husbonden, som nu låg på sitt yttersta.
Dottern ville sänka sitt hufvud för att deltaga i bönen: då möttes
hennes öga af hånfulla leenden och hotande blickar från
församlingen: i intet öga en deltagandets tår. 1 Hedvigs bleka
ansigte förändrades ej ett drag; blott en smärtsam ryckning
vid mungiporna förrådde en inre kamp. Hon visste nu att
den tillbedde fadern var hatad af sina underhafvande. På
hemvägen märkte hon befolkningens utarmade tillstånd, och
sporde sig sjelf för första gången om det berättigade i dessa
motsatser af öfverflöd och nöd. Hon visste att modern öfvat
en frikostig välgörenhet, men att de menniskor, som berodde
af godsets egare kunde hafva rätt att fordra något mer af dem
än en tillfällig välgörenhet : hade aldrig förr än nu fallit henne
in. Hemkommen tillsporde hon förvaltaren om orsaken till
den rådande nöden och fick till svar, att excellensen i sin höga
ställning naturligtvis hade stora lefnadsbehof samtatt förvaltaren,
för att fylla dem måst oupphörligt höja arrendena och göra
utmätning hos dem som ej kunde betala.
Ett tvifvel på den verkliga halten af fadrens storhet smög
sig nu öfver dotterns sinne. Inkallad i det ljusa, likasom till
fest prydda sjukrummet närmade hon sig fadern, med det
kalla föraktfulla draget, som eljest brukade i liaus närhet
smälta till ömhet, qvarliggande på läpparne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
