Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
— och Berta, den enda hvars starka karakter och oförvillade
rättskänsla låter henne se klart genom alla dessa
förvecklingar, äfven hon gör dock skeppsbrott på all lycka, allt hopp,
all tro på lifvet.
Svårt är likväl att förstå, hvarföre oviljan hos de manliga
åskådarne skulle vara så stor, att efter hvad som berättas, en
och annan äkta man förbjudit sin hustru att se pjesen, ty
förf:n har ingalunda med särskild skonsamhet behandlat de
qvinliga karaktererna. Hennes mening är tydligen att sådana män
skapa sådana hustrur och vice versa; men sjelfklart är dock,
att mannens skuld måste blifva större i samma mån som all
magt och myndighet blifvit lagd i hans hand. Först då
hustrun står fri, sjelfständig och lika berättigad i alla
afseenden viel mannens sida, först då kunna anspråken ställas lika
högt, först då skall det äktenskapliga samlifvet hvila på
en fast grund, hvarifrån det kan uppväxa och utveckla sig
till allt livad ett äktenskap i högsta mening kan blifva.
Att förf. icke skulle undgå den estetiska kritikens gissel,
... Ö 7
var att förutse, och de som infunnit sig på teatern endast för
att få en konstnjutning, de som icke ihågkomma eller erkänna
öfverskriften: »ei blot til Lyst», dessa hade verkligen en viss
rätt att känna sig besvikna. Fru Edgrens karakterer framstå
på ett hårdt, osympatiskt sätt, som gör dem mera till typer
än till lefvande personligheter, och framställningen tryckes af
en hvardaglig prosaisk tyngd; icke ens Berta eller hennes
kamrer förmå afvinna oss något varmare deltagande. Heldre
skänker man då detta åt fru Bark, som med sin uppoffrande,
förlåtande kärlek, sin aldrig tröttnande långmodighet, dock
har en viss rörande älsklighet som försonar oss med hennes
svaghet. Möjligen är dock detta i väsendtlig grad att
tillskrifva det i sanning utmärkta sätt på hvilket rolen återgifves.
Fru H. Kinmanson är en konstnärinna som man alltid ser
med nöje och hvars naturliga fina takt och verkligt sanna
qvinlighet leda hennes omdöme; särskildt i nu föreliggande
rol har hon lyckats undvika den sjukliga eller larmoyanta
öfverdrift, som skulle gjort dotterns blinda hängifvenhet
alldeles oförklarlig.
De båda pjeserna förefalla att vara uppsatta utan någon
synnerlig omsorg eller förkärlek. I »en räddande engel» är
iscensättningen i sin helhet alldeles för tarflig, för mycket
borgerlig. Statsrådet är ju just en sådan person, som finner
att ,>det gör detsamma hvad det kostar, jag kan ändå inte
betala», — och dessa bruka ej spara på utgifterna. Dessutom
skall han ju särskildt vara en fulländad verldsman, — något
hvarom hans framställare på scenen icke tyckes hafva haft
någon aning. Äfven statsrådinnan är till både toilett och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
