Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 42. Litteratur - Skönlitteratur - »Pengar», af Ernst Ahlgren, anm. af Esselde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
237
flytande häraf medgifver Selma, att det kunde vara bra att
hjelpa sin ruinerade far, att det skulle vara »stiligt» att heta
fru och öfverglänsa sina jemnåriga i toiletter, främst af allt
att få sin egen ridhäst ; och slutligen samtycker hon på dessa
grunder till giftermålet. Scenen är förträffligt skildrad.
Lika ypperlig och, midt i lustigheten, djupt gripande är
Selmas uppgörelse med friaren. I första ögonblicket känner hon
sig uppskakad och patronen erfar ett slags sjelflförebråelse då
han fattar hennes kallnade hand och ser in i det bleknade
barnsliga anletet. Men snart hemtar sig Selma och börjar
med en dråplig serie af öfverlästa förnuftsgrunder räsonnera
om saken. Hon finner det gränslöst dumt att somliga alltid
skola »gå och bli kära»; hon för sin del vill bara »hålla af».
Mycket hellre ville hon »bli någonting» än gifta sig. En skygg
blick pä patronen, i tanke att ban möjligen skulle vilja hjelpa
henne härmed ger henne intet hopp, och hon tillägger, att
när det nu tv värr ej ginge för sig, finge hon väl nöjas
med giftermålet.
Patronen kan ej taga sina ögon från flickan, som i all
sin karakteristiska fulhet och nu med, blicken lifvad och
kinderna glödande af barnslig ifver, synes honom mera
bedårande än någonsin. Selma förargas öfver hans dåsiga
blickar och stöter på honom med armbågen för att han må
riktigt höra på hvad hon vidare har att säga. I detsamma
fatta patronens händer om hennes hufvud och hon känner
en kyss bränna på sina läppar. Harmfull flyger hon upp,
grinar och torkar sina läppar med näsduken och kan blott
med svårighet förmås att återtaga samtalet. Pion har dock
föresatt sig att tala ut.
»Du skall» — hur festligt att kalla den gamla herrn för
du! — »Du skall icke köpa katten i påsen» förklarar hon och
uppräknar derför nu på fingrarne alla sina odygder. Sist
i räkningen kommer den upprepade försäkran: »aldrig i verl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
