Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 42. Litteratur - Skönlitteratur - »Pengar», af Ernst Ahlgren, anm. af Esselde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
den kan jag bli kär i dig. Vill du ha mig ändå så får du
skylla dig sjelf, kom bara inte sen och säg, att jag lurat dig.»
Patronens ord: »du blir allt en liten snäll hustru ändå»
anslå, en annan sträng i Selmas inre. »Ja, vet du, jag känner
att jag vill», svarar hon trofast, och så omtalar det
moderlösa barnet hur hon ibland längtat så, att hon gråtit, efter
någon som kunde hålla af henne för hennes egen skull; och
så spörjer hon: »tror du att du kan hålla af mig?»
Patronen känner sig vid dessa ord rörd på annat sätt
än förut, just som när ett litet barn tyr sig till en i menlös
vänlighet. Han hade aldrig erfarit något sådant. Selma
tystnar och ban tiger; det var som om båda känt, att det
vore synd om någon; »men hvem? hvem?»
Qvällen tillbragtes sedan i familjen utan vidare
tilldragelser än att patronen på tal om giftermålsannonser
försvarade dem, under det att Selma — hon visste ej hvarför —
uppfyldes af vämjelse vid tanken på att någon kunde vilja
annonsera sig till en hustru.
Under den korta trolofningstiden gjorde Selma många
fåfänga försök att återfå sitt löfte; men så följde brudståten och
gåfvorna, som förnöjde hennes barnsliga fåfänga och slutligen
kom bröllopsdagen, så oändligt lång och tråkig, med de
beklämmande tysta spörjsmålen »om hvad det egentligen ville
säga att gifta sig.» Till sist fattar hon dock ett käckt beslut
att icke sjåpa sig utan se morsk ut, på det ingen måtte ana
den inre ångsten, hvilket allt lyckades öfver förväntan.
Kom så uppvaknandet följande morgon. Selmas första
tanke föll på samtalet om giftermålsannonsen. Nu förstod
hon den afsky det ingifvit henne. »Älska i nöd och lust!»
detta hade hon lofvat! och nu vämjdes hon vid honom, som
hon lofvat älska, vid sig sjelf, främst af allt vid äktenskapet!
— — — »Genom hennes själ gick ett skri af smärta, men
det qväfdes innan det blef fäldt». — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
