Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 42. Litteratur - Skönlitteratur - »Pengar», af Ernst Ahlgren, anm. af Esselde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
Det onda var dock nu gjordt och Selma ville vara stark.
Ingen anade hennes ångest förr än efter festen i det nya
hemmet då hon skulle säga farväl åt de sista gästerna. Patronen
hade nyss hviskat ett rått skämt i hennes öra, hon hade
skymtat ett drag af medlidande i farbroderns anlete och
hon grep nu hans arm, bedjande med outsäglig förtviflan:
»Låt mig, ack, låt mig resa hem med er!» Men hon fick ett
hårdt svar, att, ehvad än måtte hända, hade hon hädanefter
intet annat hem än mannens.
Någonting stelnade till inom Selma, hon kände att hon
o o ’
måste tiga och hämnas. Hon gjorde det med ett ord af
hån till farbrodern och af falsk underkastelse till mannen.
Årligheten var viken för förställningen. Det naiva
barnet var försvunnet, qvinnnan färdig.
Dessa ord af författaren besannas dock endast delvis af
det skede i hans hjeltinnas utveckling som nu vidtager.
Endast i ett fall var ärligheten borta: Selma fördolde sin skam;
ty som sådan ansåg hon den förbindelse hvari hon lefde
och som saknade allt det, hvilket helgar äktenskapet och
förädlar menniskan. Hon ville föra verlden bakom ljuset och
låta den tro att hon lefde ett lyckligt äktenskap, och det
lyckades. En kort tid deltog hon med ungdomlig ifver i
alla de nöjen trakten erbjöd; men efter ett löjligt utbrott af
svartsjuka å mannens sida afstod hon från allt sällskapslif,
stannade hemma när mannen reste bort, längtade ofta
våldsamt efter denna ensamhet och kunde under sådana fritider
känna sig rent »jubeltokigt» glad.
Hennes arbete var ett sjelftaget sekreterarskap hos
mannen, det enda som gaf deras lif en anstrykning af
gemensamhet. Hon var alltid uppmärksam och äfven foglig.
Aldrig vexlades mellan man och hustru ett vresigt ord, han
öfverhopade henne med dyrbara gåfvor, som hon mottog,
men han kände dock, att hon gled allt längre och längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
