Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43. Historien om en näsduk. Af Ernst Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-261
åter i en af dess raka gångar. Jag tänkte på historien, och
allt som jag tänkte fick den för mig en annan betydelse, ty
jag kände mannen och hans hem. Då barnen ännu voro små,
hade jag ofta varit der; vi voro jemnåriga, de och jag. Men
under hela den tid jag varit från orten, hade jag icke hört
talas om Per Assarson, endast ibland sett hans namn i någon
tidning. Nu vaknade minnena.
Men det var icke hans lif jag tänkte på, utan ett annat,
som ingen talade om: hans hustrus.
Hon syntes aldrig ute, umgicks ej, och man kom öfver
hufvud taget sällan ihåg att hon fans till. Den stärkta
näsduken påminde mig om henne.
Hon var af gammal bondeslägt och uppfostrad på
gammaldags vis. Med henne hade Per vid 23 års ålder gift sig
till förmögenhet, och hon var några år äldre än han, hvilket
ofta är fallet bland allmogen. Per blef hennes gud, men hon
tillbad honom i tysthet, och hennes dyrkan var arbete, —
frivilligt, träget arbete. Jag har sällan träffat någon så
ordknapp som hon, men hon var aldrig ovänlig, syntes endast så
upptagen af hvad hon hade för händer. Jag tror icke att hon
hade en tanke för annat än hushållet och sin man.
Hon var mer än hans tjensteande; hon tycktes vara hans
förkroppsligade vilja. Ett ord af honom verkade afgörande
som en befallning. Men det fans icke skymt af kryperi i
hennes sätt. Det var icke undergifvenhet, icke offervillighet,
ingenting af dessa fraser, som finnas till för ’’de förfinade
klasserna. Detta har intet motstycke utan hos lialfutvecklade
naturmenniskor, och språket eger icke något ord derför. Det
är en egendomlighet som man får se hos mer än en
bondhustru, och som här endast uppträdde mer utpräglad. Alla
hennes naturliga instinkter och själsförmögenheter voro vända
åt ett håll: att vara nyttig. Och medelpunkten for allt var
mannen, — »far», som hon kallade honom. Hela huset blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
