Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 46. Helen Jackson, skald och regeringsombud - Habeas Corpus - En sista bön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Symbol och redskap äro de
Af själens glöd, af viljans kraft,
De tecken, hvaruti vi se
Hvad allt af inre lif vi haft,
O hand, på en gång stark och svag,
O mänskohjärta, armt, men rikt!
Ej skapats af gudomlig lag
Ett under, som är eder likt!
(Här en ofullbordad strof.)
Nej död, ej gerna räckes dig
Den tärda lilla handen här;
En trofast vän hon varit mig,
Fast kall och vissnad nu hon är.
Välkommen dock! Du är mig kär,
Vän död! Min frihet mig bered!
Och får jag verka äfven där,
Tag gerna hand — tag hjärta med!
En sista bön.
Knappt bedja, Fader, vågar jag,
Så klart jag ser, hur det har gått,
Jag ödslat bort min halfva dag,
Mitt verk jag hunnit börja blott,
Så klart jag ser, att hvad jag tänkt
0 skadligt, rätt, det var ett fel.
Så klart jag ser, att ej jag skänkt
At helig pligt min vilja hel.
Så klart jag ser, att bort jag stött
Den själ jag kunde hjelpt till tröst;
1 sjelfvisk tröghet tiden ödt,
Döf för ditt kallande, clin röst.
Så vidt ditt rikes gränser gå,
Gif lägsta platsen der åt mig!
Låt, Fader, minsta värf mig få,
Låt mig i ånger tjena Dig!
(Återglfven af S—d.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
