Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och omfattades med intresse af sir Thomas More för sitt
glädtiga lynne och sin qvickhet. Jemte sina kon versa
tions-talan-gfcr egde han mycken skicklighet i musik. Hans lustiga infall
voro sä oemotståndliga att de till och med förmådde att sätta
drottning Marias stela skrattmuskler i rörelse, och hennes dystra
högtidlighet kunde icke hålla profvet emot hans visor,
epi-grammer och upptåg. Han säges ofta hafva blifvit anmodad att
öfva sina muntra idrotter i hennes närvaro, och alltid hafva
haft tillträde till hennes enskildaste societet för detta ändamål *).
Bet äldsta af hans interludes är sannolikt det som har
titeln: ’ett lustigt skådespel emellan aflatskrämaren och
munken, kyrkoherden och grannen Pratte”, tryckt år 4533, men
jftofattadt sannolikt mer än ett decennium tidigare **).
Intrigen är helt simpelt följande: en aflatskrämare och en
tiggarmunk hafva på samma gång erhållit tillstånd af en
kyrkoherde att begagna dennes kyrka, den ena för att visa sinä
reliker, den andra för att hälla en predikan, och båda för att
derigenom skaffa sig penningar. Munken ankommer först och
är just färdig att börja sin predikan, när aflatskrämaren
inträder och störer honom; båda äro angelägna om att få ljud,
och efter många fruktlösa försök med lungorna vädja de till
ktiytnäfvarna och knuffa och sparka hvarandra obarmhertigt.
Kyrkoherden, skandaliserad af oväsendet i sin kyrka, skyndar
dit och söker förgäves att skilja kämparna; han kallar
der-före sin granne Pratte till hjelp, och medan han sjelf fattar
tag i munken, söker Pratte att få bugt på aflatskrämaren, i
afsigt att sätta dem båda i stocken. Men långt derifrån
slutar leken så att både munken och aflatskrämaren äro sina
angripare öfverlägsna, och efter en grundlig mörbultnmg ingå de
sednare med nöje på «1 förlikning, i kraft af hvilken de förra
erhåfla fritt återtåg.
Under pjesens utveckling framställas och förlöjligas både af—
laftskrämarens och tiggarmunkens knep och charlalanerier:
sedan munken en stund utbredt sig öfver sin ordens frivilliga
fattigdom, gifver han tillkänna att han nu har i sinnet alt
. ’ *) Warton, Hist. of English Poetry. III. 84 f. (Ed. Lood. 1840.)
**) Leo X omtalas deri såsom ftmm lefvande. Caltinr H. 885.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
