Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
toto.» George-a-Green sjelf, deri raske handtverkaren, tager
på ett eller arinat sätt lofven af dem allesammans, tvifvelsutän
till stor belåtenhet, för det slags publik inför hvilken den
«nöjsamt uppfunna» komedien uppfördes. Handlingen hvälfver
sig omkring ett af de många småkrigen på de båda
konungarikenas gräns.
Greenes samtida John Lily (f. 4554 *1* 4604) var en
talangfull och lärd man, som icke saknade fantasi, men som
näppeligen förtjenar namn af skald i ordets egentliga mening. Hans
tankar och hans språk äro vanligen lika konstlade, endast
resultater af arbete och studium. Såsom en mildrande
omständighet vid bedömmandet af hans vittra förtjenster bör man dock
iakttaga, att åtskilliga författare som erbjuda sig till jemförelse
med honom strängt taget icke voro hans’samtida, emedan han
började sin författarebana tidigare än dessa. Lily var
uppfinnaren af en stil som, ehuru konstlad och tillgjord, likväl blef
omtyckt genom sin förfining och nyhet. Den är i den engelska
litteraturens häfder känd under namn af Euphuism, efter Lilys
skrift- «Euphues, the Anatomy of Wit.» Lily blef så modern
att bättre pennor än hans, t. ex. Greenes och Lodges, följde
hans exempel och bildade sig efter honom. Det som
hufvud-sakligen utmärker hans stil är, utom dess mjukhet,
användningen af ett slags fabelaktig eller onaturlig naturalhistoriä,
hvilken uppdiktar eri mängd djur, växter öch mineralier, som
sedan tjena till liknelser och belysningar*). Lilys skådespel äro
lika litet som hans öfriga arbeten fria från denna affektation.
De ega snarare ett litteraturhistoriskt än ett poetiskt intresse,
bidrogo mera till språkets än den dramatiska konstens
utveckling, och torde ega sin enda vigt genom det pretiösa manér
som de lyckades införa äfven i dramat, och hvaraf man skönjer
spår äfven hos den tidens bättre författare. Vi spilla ej
utrymmet med en närmare undersökning af hans hithörande
arbeten. Lilys egentliga kallelse var måhända satiren: åtskilliga
af hans komiska dialoger äro rätt qvicka och bitande.
*) T. ex. när det heter i Lily’s herdespel Galathea: ”Det finnes ett
träd i Tylos, hvars nötter,,hafva skal som likna eld, men när de
knäckas är kärnan bara vatten.”
Tidskr. för Litt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
