Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*5» Eremiten och den rena tänkaren•
, ’ /
återkallar lätt i minnet en berättelse hos Plutärchus om Lacc-
dämoniern Eudamid&s. Då Eudamidas i Athen såg den
ålderstigne Xenocrates, frågade han: «hvem är denne gubbe?» På
svaret, att det var en vis man som sökte efter dygden,
utropade Spartanen: «När vill han då använda henne?» — Det*
är förmodligen ur den -fortsatta verldshistoriska utvecklingen
som iden falska föreställningen uppvuxit, att «man behöfver
vara en satans karl’ i tänkandet, för att göra sig fri från
He-gelianispaen.» Långt derifrån: det behöfves blott en liten fyn-1
dighet i det komiska, något grekiskt lugn. Utanför tankeläran,
öch till en del också i denna, genom ett tvetydigt ljus, sonr
Hegel icke förstått att utestänga, är Högel och Hegelianism ett’
försök i det löjliga. Man ler åt klosterlifvet: öch dock lefde
ingen eremit så overkligt som man ntt för tiden léfver; ty en
eremit drog sig väl ifrån hela verlden, men han gick icke bort
från sig sjelf. Man vet att beskrifva ett klosters för
inbillningen gynnsamma läge i det afskilda, i skogens enslighet, i
synkretsens fjérran blåj men man tänker aldrig på, hvar i
inbillningarnas \erld den fena tanken är förlagd. Eremitens känslo-1
fulla overklighet bör långt föredragas framför den rena tänkarens
löjliga ovérklighet. Den lidelsefulla glömska som från eremiten
röfvar hela verlden bör föredragas framför den verldshistoriska
tänkärens löjliga tankspriddhet, hvari han glömmer sig sjelf.
Om det än behöfves ett utmärkt hufvud för att omskapa
Hégels tankelära, så behöfves det blott sund mensklighet hos
den som en gång hänryckt trodde det stora Hegel sade sig
uträtta, som visade isin hänryckning genom att tro det och sin
hänryckning för Hegel genom att tilltro honom sådant , •— det’
tarfvas blött sund mensklighet för att inse, att Hegel i många
fall uppfört sig oförsvarligt, icke mot sådana som tro hälften af
hvad en< menniska säger, utan mot hänförda ynglingar, Som
trodde honom utan förbehåll Äfven otn en sådan yngling icke
varit särdeles begåfvad, men dock haft mod att tro det högsta
(hvilket Hegel ju sades hafva att bjuda), haft mod att i mörka
stunder förtvifla öfver sig sjelf, för att icke uppgifva Hegel, —
så% har han rätt, när han återkommer till sig sjelf, att fordra
hämd, att fordra det löjet skall förtära hos Hegel hvad löjet
eger rättvisa anspråk på. «— Löjet står här vid en gräns, der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
