Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det sedliga allvaret tager vid. Äfven detta 6ednare bar en
räfst att hålla med den Hegelska filosofien, som inför dess
domstol icke är annat an «en Synd i Tanke», emedan den förvandlat
tanke till handling samt gjort menniskorna bekymmerslösa om
verkligheten och det sedliga. Hos Kierkegaard, som för det
mesta med löjets vapen bekämpar den Hegelska filosofien,
förekomma dock äfven ställen af skakande allvar. Dét är ett så-:
dant vi här: i sammandrag vilja återgifva. Johannes Climacua
berättar om sig sjelf följande. - •
Det var en söndagsafton. Emot min vana gjorde jag ett
besök på kyrkogården — detta st£lle_, der de besökandes afsked
är dubbelt svårt, enär det är meningslöst att säga: ännu en
»gång! då sista gången redan är förbi, Och likväl ingen grund
finnes att upphöra med att taga afsked, emedan början görea
först då sista gången är förbi. De flesta hade redan gått hem;
blott-en enda försvann mellan träden. Icke glad vid mötet’
undvek han mig, emedan han sökte döda, icke lefvande; och
på detta ställe herrskar ju alltid en skön öfverensstämmelse»
mellan de besökande, i det man icke går dit för att se och
blifva sedd, utan den ene undviker den andre. Mån behöfver
icke heller sällskap, och aldraminst /en språksam vän, der,
hvarest den döde tillropar oss det /korta ord som blef satt på1
hans gräf, icke såsdm en prest, som predikar vidt och bredt
‘ öfver ordet, utan såsom en tystlåten man, som blott säger
detta ord,; men säger det med ett uttryck söm skulle grafven
sprängas deraf; — Trött af att gå, satte jag mig ned på en
bänk, ätt undrande bevittna, huru den stolte herrskaren, som
nu i årtusenden varit dagens hjelte, och förblifvér det intill si-*
sta dagen, huru solen vid sin glänsande bortgång kastade
förklaringens skimmer öfvér hela omgifningen,:under det mitt öga,
öfver den mur som omgifver kyrkogården, skådadé in i den
eviga sinnebilden af evigheten, den oändliga synkretsen. Hvad
sömn är för kroppen är en sådan hvila för själen: den kan
riktigt andas ut. I samma ögonblick upptäckte jag till min
För–’ våning, att de träd Som dolde mig för andras ögon hade dolt
andra för mina egna; ty jag hörde en röst alldeles vid min Sida.
Detvhar alltid .sårat min blygsamhet att vara vittne till en
an-pan meoniskas yttring af känsla, såsom man hängifver sig de råt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
