Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustaf, efter sitt första möte med biskop Brask, utfärdade
kallelsen till riksdagen i Wadstena, der man ville påsätta honom
kronan, men han endast blygsamt emottog riksföreståndareskapet.
Här höll han äfven, sedan såsom mäktig konung flere riksdagar,
såsom år 1542 för att med ett kraftigt steg mota de inre
oroligheter, hvilka under namn af Dackefejden i synnerhet hemsökte
dessa nejder, och år 1544, då han synnerligast arbetade på
krigsmaktens ökande och förbättrande. Nu inföll en tid för flera
förnyade olyckor, hvilka med få mellanrum under loppet af ett par
sekler hemsökte staden och bringade den så nära sin undergång
att det fordrats halftannat århundrade, innan den hunnit sin
nuvarande välmåga. 1548 öfvergick en förfärlig eldsvåda staden och
knappt hann den repa sig derifrån, förrän den 1567 åter till
största delen lades i aska, då den danska krigshären under Rantzaus
anförande härjade Östergöthland. Vid detta tillfälle lärer den dock
blifvit afbränd af borgarne sjelfve, antingen af rädsla eller, såsom
många påstå, på Erik XIV:s befallning, så att ej fienden
derstädes måtte kunna taga vinterqvarter. 1602, 1612, 1622 och 1711
grasserade äfven pesten och bortryckte från Linköpings stad större
delen af dess invånare; dessförinnan var den dock skådeplatsen för
några af de märkligare tilldragelser vår historia har att uppvisa,
hvarföre vi således med några ord vilje vidröra dem.
Redan att Sigismund blifvit uppfostrad i en tro, som då ej
bekändes i Sverige, var ett stort felsteg af hans fader, Johan III,
men då dertill äfven kom att han i Polen så godt som förföljt
anhängarne af den tro, hvarför hans farfader kämpat under loppet af
en hel lång lefnad, förvärrade detta saken till den grad att han, då
han efter sin faders död 1598 med en här af 6000 man
landsteg på svensk botten, knappast kunde räkna på understöd af
andra än katholskt sinnade. Sedan, efter många underhandlingar,
konungen någon tid varit belägrad på Stegeborg af sin farbror,
hertig Carl, drog han sig i slutet af Augusti förenämnde år tillbaka
till Linköping, dit han, efter Stegeborgs öfvergång, följdes i
hälarne af hertigen. Konungen hade försigtigtvis, oaktadt hans här
nu växt till 8000 man, besatt båda broarne öfver Stångån, men
icke desto mindre anföll hertigen honom den 25 Augusti om
morgonen. Slagets utgång vid stora Stångebro blef snart afgjord af
den tappre Anders Lennartsson, som anförde hertigens rytteri.
Annat utseende hade dock striden fatt vid lilla bron, ty här hade
konungens trupper ej allenast bemäktigat sig höjderne och på den
så kallade ladugårdsbacken uppfört några kanoner, hvilka gjorde
fienden mycket afbräck, utan äfven med förlust tillbakaslagit
hertigens marskalk, von Marinbach. Anders Lennartsson, som märkte
detta och nu, å sin sida, hade fria händer, ilade sina beträngde
bröder till hjelp och anföll polackarne i flanken. Då de flyende
sågo detta repade de åter mod och vände om mot den förföljande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
