Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
infanteriet utmärkt sig för kallblodig tapperhet, i synnerhet det sa
kallade fotgardet, hvars anförare, Kristoffer Gyllenstjerna, erhållit 0
sår i hufvudet. Då konungen återkom från förföljandet af
danskar-nes venstra flygel voro svenskarne vål tillbakadrifne ända till en
höjd vid Lund, hvarest de skyddades af några stenmurar, men det
var endast med förtviflans raseri de ännu försvarade sig. Konungen,
som trodde segern vunnen, såg den nu sig nästan undanryckt och,
märkligt nog, förnyades hår samma skådespel, som i slaget vid Liitzen,
tvänne slagtningar på en dag. Utan att tveka befallde Carl sitt
kavalleri hugga in på fienden, och, begagnande sig klokt af en lucka
i danska hären för att sjelf femte bryta sig igenom till sina svenskar,
uppmuntrade han dem och förde dem åter till anfall, livarigenom
danskarne kommo mellan två eldar. Danske generalmajor Meerheim
gjorde allt för att återställa ordningen, men förgåfves. När nu
der-jemte danskarnes eld af misstag blef lika förderflig för dem sjelfve,
som för fienden, emedan de under villervallan öfverallt trodde sig
se svenskarne framför sig, kunde de ej längre hålla stånd.
Oemotståndlig var kavalleriets schock, synnerligast mot de 1,300
holländske båtsmän amiral Tromp från sin flotta skickat i land, så att alla,
med undantag endast af 47, nedsablades. Förbittrade öfver den
förlust desse matroser tillfogat deras landsmän, skulle svenskarne ej ens
förskonat dessa, om ej Carl XI i egen person hämmat blodbadet.
Dock åfven med denna andra seger var slaget ännu ej slut. Solen
var väl nedgången, men ett herrligt månsken upplyste nu i stället
det blodiga slagfältet. I god ordning hade öfverstarne Bibau och
Lewetzau med sitt infanteri dragit sig tillbaka till Wallkärra kyrka,
der de trodde sig i säkerhet för svenskarnes förföljande, men äfven
här upphunnos de af Carl, som ej ville lemna någon fördel
obegagnad. Hade förut under loppet af eftermiddagen svenskarnes venstra
flygel sett sig omringad af 22 sqvadroner kavalleri och 5 bataljoner
fotfolk, så var det nu danskarnes ordning att se sig omringade. Vid
detta anfall, liksom en gång förut under loppet af denna märkliga
dag, svåfvade konungen i största fara. Under första
sammandrabbandet med danskarne, dä den svenska högra flygeln vacklade och
var på väg att vända ryggen åt fienden, hade, vid det konungen
satte sig i spetsen för en sqvadron drabanter för att återföra dem
till striden, en häst blifvit skjuten under honom och nu råkade han
under ifvern af förföljandet midt uti en dansk sqvadron. Med en
lycklig själsnärvaro talade han nu så länge danska med dem, till
dess han kom så nära sina svenskar att han kunde förena sig med
dem och ropa: ”gå på, gossar,” då det danska rytteriet snart
för-drefs. Men icke så lätt voro fotregementerna besegrade, hvilka
ihärdigt försvarade sig långt in på natten, då de slutligen, sedan de
tändt eld på några byggnader kring kyrkan, drogo sig tillbaka åt
Landskrona. Efter så många lyckans skiften voro svenskarne
ändtli-gen mästare af slagfältet, ehuru 2,300 af dem betäckte detsamma.
Men äfven 5,700 fiender sofvo den sista sömnen, och 2,000 danska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
