Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 till 300 man, och erlade derjemte 400, ja, ända till 800 daler
silfvermynt mindre i kontribution, än Landskrona. I stället att
derjemte alla dessa skatter förut voro fördelade på omkring 300
borgare, måste 1719 endast 60 till 70 utgöra samma belopp. 1711
och 1712 härjade äfven pesten i Landskrona.
Under den korta tiderymden från 1714 till 1719 hade stadens
kontribution stigit från 550 daler silfvermynt till den nära fyrdubbla
summan eller 2,000 daler samma mynt, utomordentliga utgifter
oberäknade. Allt delta gjorde alt många borgare flyttade från staden
eller att andra af förtviflan gingo i krigstjenst. Något höjde sig vål
åter den utarmade staden under den långa fredsperiod, som nu
ändt-ligen följde, men för att inom kort nästan nedsjunka till intet.
Svårast hade Landskrona att kunna förse sig med en af de
största nödvändighetsartiklar, salt. Staden begärde att, emot
qvarn-stenar och andra exportartiklar, på danska sidan få byta sig till salt,
men detta afslogs genom lullarrende-societetens inflytande, som
af-styrkte salts öfverförande från Danmark på den grund, att svenska
handeln på aflägsna orter derigenom skulle lida för stort intrång.
Detta var såsom man ser ett ganska talande skäl, användbart endast
i tider af det olidligaste skråtvång. Staden måste nu, såsom förr,
från svenska saltskeppen i Öresund för kontant anskaffa sitt behof af
denna vara.
Handeln med allmogen måste således förblifva stadens
egentligaste förvärfskälla. Borgarne voro 1734 så fattige, att de icke kunde
åtaga sig inqvartering af 700 man arbetsmanskap, förutom den
garnison, som förut fanns i staden. Skulle de dertill tvingas voro de
nödsakade att med barn och tjenstfolk utrymma sina hus. Följande året
omtalas Landskronas fattigdom såsom öfver all beskrifning. Handelns
uppkomst försvårades äfvenledes efter 1742 genom tullfrihetens
upp-häfvande i Öresund från danska sidan.
En våsendtlig förändring, ja, en fullkomligt ny tideräkning
förestod efter denna tid staden. Som fästningen dels i sitt dåvarande skick
var för liten att kunna blifva af någon betydenhet, och dels
försvarsverken kommit staden för nära för att denna icke skulle blottställas
för ödeläggelse, i händelse fienden bemäktigade sig staden, så be**
slöts vid 1747 års riksdag, att staden skulle flyttas längre ned mot
stranden. Dahlbergs förslag följdes med den förändring att södra
grundet, kalladt Gråen, icke skulle utgöra en del af staden, utan
bilda ett citadell till hamnens beskydd. Gamla citadellet indrogs i
stadens fästningsverk, hvilka med 7 bastioner skulle från landssidan
betäcka densamma. Denna plan, så väl för stadens flyttning, som
fästningens utvidgande, började genast sättas i verket. År 1752
fick den nya staden sina privilegier, hvarvid 40 års skattefrihet
förunnades de invånare i den gamla, hvilka satte sig ned i den nya.
Andra skåningar tilldelades 20 års och utlänningar 10 års frihet från
alla kronoutskylder, men denna befrielse sträckte sig dock icke till
mantalspenningar, till skyldigheten att sörja för arbetsmanskapets in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
