Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
Om ock det blir min död, jag dröjer här.
Nej, än ej dagen gryr — det kan ej lärkan vara!
Det näktergalen är, som hörs i häcken slå.
Vi förbigå den »granna», men »rysliga»
upplösningen. Och då Ödmann därtill hade den turen
att spela mot en Julia-Mathilda Grabow, hvilken var
en bland de intensivaste centrallyriker, som vår opera
någonsin haft, eller till och med Anna Klemming,
som med honom efter hans återkomst från Danmark
sjöng sin svanesång, för att sedan dö midt under
förhoppningens nya primavera som Shakspeare-Gounods
Julia — hvem kan undra på att den unga tärnan i
salongen — vi tala fortfarande om henne — fäster i
sin själ denna episod från lifvets vårdagsmorgon, då
själen spontant utvecklar sin rikedom, då beräkningen
ännu ej strött sin frost däröfver, då entusiasmen
sporras af de hinder, som skola öfverflygas, — det är
hennes Romeo i Arvid Ödmanns gestalt.
Hans lyriskt-dramatiska utförande i inre mening
är ganska försvarligt och aktningsvärdt. Vi kunna
för vår del ej använda hans åhörarinnors superlativa
uttryck, ty här ligger begränsningen hos Ödmanns
konst. Han utfyller nämligen icke den styrka, som
behöfves i pjesernas stegrade moment, så t. ex. är
han jämförelsevis svag i andra aktens final i »Don
Juan» eller i tredje aktens stridsscen i »Romeo och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
