Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"3
Julia», och att mästarens »Pbilemon ochBaucis»
ohjälp-ligen föll berodde icke minst på Ödmanns
otillräcklighet att individualisera idyllen. Den, som följt
sångarens utveckling, hvarken kan eller vill förneka att
han gjort stora framsteg, men själfva denna
erfarenhet från hans debuter bestyrker den tanken, att hans
passiva och något tröga natur alls icke lämpar sig
för karaktäristikens pregnans, innerlighet och
mångfald, att det högpoetiska brio hos honom kommer
först i andra och tredje planet efter den bedårande
rösten, och att han ej så sällan söker lyfta och elda
sig — invita Minerva. Dock här supplera ämnet och
tenoren, mer än annorstädes skulle vara fallet, bristen
hos exekverandet, och den varma stämningen i
salongen gör sig omedvetet skyldig till en, hvad man på
det filosofiska språket kallar, subreption. Publiken,
hälst "den kvinliga, har en gång fått sitt hjärtas fibrer
att vibrera, och de vibrera till sist oberoende af
scenens kallare konst. Man lägger sin ögonblicksdröm
in i ramen af hans framställning, förlänar sitt rörda
sinnes hemliga accenter öfver hvad man upplefvat
eller underlåtit att upplefva åt hans tonmålning, och
Arvid Ödmann förblir sålunda »le prince charmant»
genom det fantastiska floret af publikens eget
tår-fylda öga.
Thalia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
