Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
goda spel att tacka för att han kunde tämligen
helskinnad rädda sig från försöket att konkurrera med —
Arvid Ödmann, som förut innehaft samma parti
(Bénoit).
Det är nu tredje gången jag nämner Arvid
Ödmann såsom en »förargelseklippa» för andra sångare.
För hr Ödmann kan detta omnämnande ej innebära
annat än erkännande, men det har också varit min
mening att däruti inlägga ett klander, ej mot hr Ödmann,
utan mot publiken, och särskildt mot publiken från
ett föregående spelår. Denna publik föll formligen
ned i afgudadyrkan för den omtyckte sångaren. Jag
vill ej säga att publiken öfverskattade honom såsom
konstnär, men felet låg däri, att den uppskattade
honom så exklusivt, med uteslutande af allt och alla
andra. Men syndens lön är döden, heter det. Operan
kunde ej lefva på och för en enda sångare och så
dog den — såsom statsinstitution åtminstone. Och hr
Ödmann hamnade i Köpenhamn. Sedan den tiden
och till nu har i tenorernas rike vid vår lyriska scen
rådt ett interregnum, hvars följder varit i allo
välgörande. Hr Ödmann har återkommit lika uppburen,
lika firad som någonsin förut, men publiken har äfven
glädje och intresse qvar för andra operans artister,
och de fulla hus, som möta nästan hvarje hr Ödmanns
uppträdande hota på intet sätt k. operans existens —
tvärtom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
