Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
ditionella Romeotypen, sådan man mindes och kanske
just för detta tillfälle einrat sig den från föregående
år. Ty — därom voro alla öfverens — Arvid Ödmann,
hade vuxit, konstnärligt sedt, och hans Romeo likaså.
Romeo hade blifvit man. Det mjuka, veka, qvinliga
drag, som förut framträdt hos honom, hade lämnat
rum för uttryck af kraft och manlighet, skolpojken
hade lämnat både sin flamma och sin utvecklingstid
bakom sig och den Romeo, som nu trädde oss till
mötes, var ej blott ledaren för en upptågslysten hop
ungdom, utan också den aktive representanten för
huset Montecchi. Den skärpta, mera blodfulla
dramatiska framställningen gaf ökad vikt och intresse åt
en del scener, som förut blifvit förbisedda. Redan
i första akten märkte man Romeos lugna, manliga
besinning gent emot Mercutios ungdomligt trotsiga:
»Med våra klingor här vi nog dem hålla stången.» I
tredje akten framträdde den nya Romeotypen tydligast.
Orden: »jag är ej någon usling», då Romeo undviker
striden och stöter sitt svärd tillbaka i skidan, sades
nu med en påfallande kraft och manlighet, och dessa
egenskaper togo sig ytterligare uttryck i orden:
»Tybalt, du väntar här din hädanfärd 1» dem han
utslungar, glömsk af all försiktighet, i stolt själfförtröstan
och i rättmätig harm öfver vännens död. För Romeo
är det ej lätt att i denna dramatiskt lifliga och
handlingskraftiga akt med sina stora ensembler bibehålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
