Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. Schereb Lamas beslut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SCHEREB LAMAS BESLUT 229
af filt, som männen sytt åt dem under hvilodagar på vägen.
De tre ungarna erbjödo en dråplig syn i sina hvita kappor
och lekfullt följande de äldre. Till och med den yngsta, som
knappt var månadsgammal, skuttade omkring utan att visa minsta
spår af trötthet. Äfven hjorten mådde bra och sades hafva
utmärkt aptit.
Sist i tåget kommo hästarna med sina bördor och drifvare.
Hvarje kolonn passerade högkvarteret, där jag stod och mön-
strade, omgifven af kosackerna och besvarande de förbipasse-
randes ödmjuka hälsningar. Bördorna ställdes i fyrkant för att
bilda en inhägnad för fårahjorden, vår lefvande proviant, som
troget följde den tvärsäkra och otroligt hemtama gumsen Vanka.
Denne hade nu varit med oss i nära två år och var lydig
och trogen som en hund, samt skötte och ledde de andra
fåren så klokt och förståndigt, att vi nästan icke behöfde någon
tvåbent fåraherde. Af alla de djur som nu hade dragit förbi
mig var Vanka det enda vi hade med oss vid återkomsten till
Kaschgar ett år senare.
En hvilodag fordrades nu för att ordna allt till det stora
uppbrottet mot söder. Kosackerna hade åt mig förfärdigat ett
särdeles trefligt litet jurt, som uppslogs i det gamlas ställe.
Saltsjöns strand liknade en lifligt trafikerad korso med jurt,
tält, varubalar, grupper af samtalande män kring rykande eldar,
enstaka ryttare och betande djur. Bränningen fräste vid stran-
den och regnet piskade friskt och tätt öfver vårt nybygge.
Nu var också stunden kommen då Lama skulle fatta sitt
definitiva beslut. Jag lät honom sköta den saken själf och
det gladde mig att han kom själfmant till mitt jurt och för-
säkrade att han hade för afsikt att följa mig hvart som helst.
Han bad blott som en nåd att icke blifva kvarlämnad om
han sjuknade och jag lofvade honom att så icke skulle ske.
Det var en välsignad sak att få honom med och jag vet ej
huru vi annars skulle tagit oss fram genom de bebodda delarna
af Tibet.
Slutligen sammankallade jag alla muselmanerna för att
offentligen utnämna Turdu Baj till »tugatji-baschi» eller kamel-
öfverste och Hamra Kul, en stor grof karl, till »att-baschi»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
