Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men inte blott folklynnet utan i lika
hög grad historiska och
politiska förhållanden inverka
härvid ’bestämmande. Syndikalismen
■måste därför även betraktas i samband
med den franska arbetarrörelsen och
socialismens föregående li i s t o r i a.
Denna måste alltså här i sina
grunddrag skisseras.
III.
Frankrike är socialdemokratins
hemland. Där uppstod redan under
julimonarkin*) (Ludvig Filips av
Orleans regering 1830—48) en
klassmedveten arbetarrörelse, som i motsats till
den samtida ch artismen i ’England
helt genomsyrades av
socialistiska åskådningar. Det var St.
Simoni-sternas och de övriga franska
utopisternas, en Proudlions och Fouriers
läror, som började slå rot ute bland
arbetareklassen.
Utgångspunkter.
På grund av den mognad som
kapitalismen, genom den stora revolutionen
befriad från alla hämmande feodala
band, tidigt vunnit i Frankrike, voro
dess samhällsförhållanden
överraskande nutidsmässiga. De erinra i flera
fall slående t. o. m. om ett så i
modern kapitalistisk utveckling
framskridet land som Tyskland i våra
dagar. Visserligen är ”borgarkungen”
*) Den som vill konstatera, hur
överraskande modernt dåtida franska
förhållanden verka, ocih som tillika är
mäktig tyska språket, må ofördröjligen
iäsa Heinrich Heines berömda
Parisbrev till ”Augsburger Allgemeine
Zeitung”, vilka under titeln
”Fran-zösische Zustände” uppta delarna 9 och
10 av hans samlade verk. De läsas
med samma utsökta litterära njutning
som Tegnérs privatbrev, men äro
tilllika politiskt oc’h historiskt
synnerligen rikt givande.
Ludvig Filip i rund filthatt och
bomullsparaply, vilken med sin drottning
under armen spatserade på Paris’
boulevarder ’ooh tryckte småborgarnas
händer, den skarpast tänkbara kontrast
till den ’hohenzollerske Kaisern, >av
vilken undersåtarna blott få se en
pickel-huvanis spets i dammolnet kring en
i blixtfart framilande automobil,
eller läsa de riksfarliga patetiska
utgjutelserna i tal och intervjuer.
Men i vissa andra avseenden är
sagda överensstämmelse verkligen
märkvärdig. ’Samma nervösa
utrikespolitik oöh kolossala
rustningar, samma liejdlösa förvärvsbegär
hos de ’härskande klasserna. Hur väl
skulle Biilows riksdagslblock sentera
den cyniska paroll, som Ludvig Filips
minister Guizot tillropade sina trogna
som visdomens summa inom politiken:
”Enrichissez-vous, messieurs!” —
be-riken Er, mina herrar!
Det ordet är ett historiskt monument
över den borgerliga parlamentarismens
första gyllene tider. Den tyska
bour-geoisins affärspolitik i det nyförgyllda
kejsarriket behärskas av samma
anda. Än fler paralleler kunna
uppdragas, som t. ex. de täta
skandalproces-serna, vilka så pikant krydda såväl
julimonarkins affekterade
kälkborger-lighet som den nytyska aerans
guds-nådlighet. Liksom då Gavarni och
Daumier hudfiängde offentlig och
privat humbug i sina inom konsthistorien
oförlikneliga karrikatyrer *) är
”iSim-plicissimus” i vår tid Tysklands
samvete. Och nere på samhällsdjupet jäste
då som nu den undertryckta och
utsugna arbetareklassens missnöje.
Detta tog sig redan då sitt uttryck
* Jmfr Carl G. Laurins på
Norstedts förlag i julas utgivna, rikt
illustrerade .verk, S k ä m t b i 1 d e n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
